För några månader sedan, i samband med att skrammelpopbandet Dum dum girls släppt en video som härmade Cut piece och Yoko Ono fått någon utmärkelse, fick jag frågan av Peter om Yoko Ono var ”nå’ bra”.
Det enda jag kände till av Onos konst i detta då var just verket Cut piece och frågan resulterade i att jag helt enkelt spenderade tid åt att försöka komma på om och i så fall varför detta verk var bra och intressant.
Det jag kunde sluta mig till var att verket aktualiserade många aspekter och olika roller genom klippandet med sax i kläder. Dels uppkommer frågan om vad, det vill säga vilken del av plagget, man väljer att klippa och varför: blir det en fråga om rak eller omvänd psykologi? Vidare finns aspekten av den klippta bitens storlek.
Man kan identifiera individen som utsatt, individen som utsättande samt individen, individen i förhållande till gruppen, som en del av gruppen, gruppen i förhållande till individen. Och jag har säkert missat saker i denna, i skrivande stund hafsiga, uppräkning. Genom att deltagare ombeds att ta upp en sax och klippa i tyget på en kropp sätts allt detta i rörelse…vilket gör verket just bra och intressant…enligt min mening…sådant är ju alltid en fråga om subjektiviteter.
Det är således en instruktion som är katalysatorn till något fascinerande och det är också utvärderingen av moderna museets Yoko Ono-utställning i stort. Det som framförallt påkallar uppmärksamheten är inte styckena i sig utan de instruktioner till styckena som utgör Onos litterära verk Grapefruit, som efteråt, i viss mån, realiserats i performances.
De små textstyckena ger ord åt utforskandet av konsten som koncept. De för fram frågan om konstens regler. Varje stycke har en förutsättning som är instruktionen, om denna inte följs är det inte detta stycke som utförs.
Utförandet behöver dock, tack vare texten, inte ske fysiskt. Det kan få liv rent mentalt, man kan utföra det i tanken och det är i vissa fall till och med svårt att låta bli.
Detta ger texterna en kraft och bredd större och mer flexibel än ett rent perfomance eller en tavla. Idén är alltid större, det största, och den tillhör alla som kan ta del av den.
Jag går till ett konstmuseum, tittar på en utställning och blir hemskt sugen på att läsa en bok med inget annat än text i – inte ens fantasirika placeringar av bokstäver på pappersytan utan bara ord som använts väl i meningar och därmed gestaltar både eftertänksamhet och uppfinningsrikedom -, bra litteratur helt enkelt. Och som jag förstår det verkar också detta vara meningen med själva utställningen. Ett stort antal textuella instruktioner är upphängda likt tavlor och faktiska utföranden av verk tjänar snarare som enstaka exempel. Ett grepp som jag finner intressant och mycket tilltalande
Vi kan avsluta med att återge Onos fantastiska Snöstycke som en exemplifiering av en smittande instruktion som man själv blir sugen på att efterfölja och sen tycker jag att vi ger oss, så att ni kan ta er till närmaste bibliotek och låna boken i fråga, eller köpa den i en bokhandel om ni är av det konsumistiska slaget.
SNOW PIECE
Think that snow is falling.
Think that snow is falling everywhere all the time.
When you talk with a person, think that snow is falling between you and on the person.
Stop conversing when you think the person is covered by snow.
yoko ono
1963 summer
Writes about culture and lifestyle.