Viva Arte Viva! – om konst för konstens skull

Venedigbiennalen nr. 57 handlar om konst för konstens skull. Viva Arte Viva! saknar mycket av den världsförbättringsiver som funnits i några av de föregående biennalerna. Årets kurator Christine Macel har istället velat skapa en plats för konsten, konstnärerna och åskådarna utan pekpinnar, moraliska rättesnören eller politisk korrekthet. Hur blir det då? Svaret: något som kan beröra på djupet. Befriande men det är också en motsägelsefull känsla när konsten inte försöker att vara politisk, så blir den verkligt subversiv. På gott och ont.

I sitt arbete med att hitta ”äkta” konstnärer som skapar enbart för konstens skull, har Mecal ofta valt äldre och huvudsakligen okända upphovsmän, där nio av tio aldrig deltagit i biennalen eller liknande utställningar tidigare. Besökaren får på så vis lära känna en stor mängd ”nya” talanger där en del är långt över 80 år och har många verksamma år bakom sig. Talang har inget bäst före datum inom konsten, vilket bevisas på denna 57e efterlängtade Biennal: Viva Arte Viva! 

För er som inte har möjlighet att besöka biennalen, berättar väljer jag här att berätta om tre utställningar/paviljonger som berörde mig speciellt mycket.

Women of Venice

Den schweiziska paviljongen Women of Venice handlar om den konstnären Alberto Giacometti och hans relationer till sin fru, sin son, till konsten och till sitt hemland. Det är en slags dramadokumentär om Giacomettis liv på 30-talet, framställt ur fruns och ur sonens perspektiv, i nutid. På var sin sida av en filmduk spelas dessa två perspektiv upp i en och samma berättelse. Dåtid och nutid sker samtidigt, två lager av verkligheten som samexisterar och förhandlar med varandra, precis som vi människor lever våra inre liv i dåtid genom våra minnen och våra erfarenheter. Samtidigt som vi lever våra liv nu, de båda tidsperspektiven förenade i en gemensam tanke och i ständig dialog med varandra.

1930 och 2017 sker samtidigt och påverkar varandra. På samma sätt som vår barndom, uppväxt och historia påverkar allt vi gör i detta nu. Konstnärerna Teresa Hubbard, Alexander Birchler och Carol Bove skapar på detta sätt en djup berättelse av ett slag vi så sällan ser i dag.

Båten läcker!

I utställningen The Boat is Leaking. The Captain Lied visar Alexander Kluge, Thomas Demand, Anna Viebrock and kurator Udo Kittelmann en bild av våra strävanden att skapa värde i det arbetsliv som många av oss lägger större delen av våra liv. Vi exploaterar oss själva, oftast helt frivilligt, ibland för att vi måste, men slutresultatet är det samma. Tomhet. Under modernismen bestod ofta värdet i tillverkningen av en produkt. I det postmoderna samhället är värdet ofta kopplat till kreativitet, vi utvecklar nya appar och strategier som leder till konsumtion. Thomas Demand & Co verkar här vilja säga till oss att detta är meningslöst och att vi borde ifrågasätta vad vi gör med vår tid har på jorden. Utställningen finns på Prada Fondazione i Venedig.

Il Mondo Magico

I den Italienska utställningen Il Mondo Magico (Den magiska världen) exponerades en av det mest bevärande, olustiga och intressanta verk jag upplevt på Venedigbiennalen. De tre konstnärerna Roberto Cuoghi, Adelita Husni-Bey, and Giorgio Andreotta Calò skapar i tre installationer på samma gång en magisk, oändligt djup och obehaglig version av verkligheten.

Här är magi den vetenskapliga metoden, helvetets portar är en realitet och Jesus ruttnar. Dåtid, nutid och framtid samexisterar i ett dunkel. Det bakas nya versioner av Jesus i hypermoderna ugnar och lukten av förmultnande kroppar i olika stadier sticker i våra näsborrar.

Vi är alla imitationer som söker skönhet och väntar på något bättre. Vill konstnärerna berätta för oss om det förgängliga? Italiens paviljong är trots sin hemskhet bland det mest rörande jag sett. Netflix, HBO och Viaplay kanske är era dagar räknande?

Sitt inte still

I år var biennalen outgrundlig och det är uppenbart att jag saknar en vokabulär för att tillfullo beskriva vad som exponerades. Visst det kan bero på att jag har ett påvert ordförråd, men kan det också bero på att det vi såg aldrig har existerat och orden ännu inte finns? Det var kanske en glimt av framtiden vi fick se på 57:e Biennalen och i Arte Viva Arte!  Och om så är fallet så skulle jag inte sitta still i båten. För den läcker.

Quattroporte har som vanligt tagit 1000-tals bilder av biennalen och kommer att utveckla våra insikter baserat på denna års biennal i vårt arbete med att göra framtiden till en tillgång.

Läs Venedigbiennalen del 2

Peter Majanen
CEO & Founder
Quattroporte Konsult AB

Skriver om samhälle, design, arkitektur, bilar och klimat.

Mer om Peter

Liknande inlägg