När en deltagare i ett samtal där Nassim Nicholas Taleb, författaren till boken The Black Swan, medverkade påstod att COVID-19 var en svart svan protesterade författaren. En svart svan är en företeelse som är nästan otänkbar och som när den uppträder ställer allt på huvudet. Men, menade Taleb, pandemier har funnits i populärkulturen i årtionden. Vi har alla sett filmen, läst boken och hört politikerna och forskarna[1]. 2020 kan ingen säga att pandemier är otänkbara eller något vi inte kan föreställa oss. Alltså kan den inte vara en svart svan. Så vad är då COVID-19?

Kanske är COVID-19 ett elakt problem? Elaka problem är ju problem som vi inte sett förut, som vi inte har någon lösningsmanual till och som vi kanske inte ens vet säkert om vi har löst. Det elaka problemet definieras utifrån oss själva, våra kognitiva begräsningar, erfarenheter och kunskaper. Bakom begreppet elaka problem står bland annat stadsplaneraren m m Horst Rittel, som introducerade tänkandet i artikeln ”Dilemmas in a General Theory of Planning” från 1973[2]. Rittels resonemang ser ut ungefär så här –  jag kommenterar var och en av de fem punkterna (som är min indelning) utifrån vad som hänt under den pandemi vi just upplever:

1. Att definiera ett problem innebär också att definiera dess lösning. Därför är problem som är lätta att definiera, också enkla att lösa.

Först efter mycket tvekan och analys förklarade WHO att coronaviruset var en pandemi. Till slut gick det inte att undvika att betrakta det som hänt i Wuhan som något mycket större än en lokal, kinesisk eller ens enbart asiatisk företeelse. Det hade förvisso varit enklare att hantera om så varit fallet. Kanske var det den insikten som låg bakom WHOs tvekan. Det är typiskt för de elaka problemen att de ofta definieras som välbekanta och enkla problem enbart av det enkla skälet att vi då vet att vi har verktyg, metoder och erfarenheter att luta oss mot när vi ska försöka lösa dem. Det kommer kanske inte att fungera särskilt bra, men vi har i alla fall följt manualen …

2. Problemdefinitioner är subjektiva och avspeglar alltid en specifik utgångspunkt eller ett specifikt perspektiv. Detta leder till att när det kommer till att definiera problem, är i någon mening experter, intressenter, och alla andra lika insiktsfulla och kunniga (eller okunniga).

WHOs rubricering diskuterades livligt när den väl kom: var den rätt? Låg den fel i tiden? Vad betydde den? Och enskilda länder och länders ledare gjorde sina egna tolkningar av corona-viruset. Bolsanaro, Trump, Erdogan med flera liknade virusinfektionen vid en vanlig influensa eller med något som i huvudsak var en kinesisk histo I vissa delar av välden, där COVID-19 fortfarande knappt syntes eller hördes, höjde man på ögonbrynen: vaddå pandemi? Klassificeringen blev bara begriplig om man anlade ett västeuropeisk perspektiv. Man kan fundera på om valet av tidpunkten för WHO att lansera uppfattningen om virusets status av pandemi var avhängigt av den utgångspunkt för analysen som valdes, i sin tur påverkat av organisationens historia, finansiering och mest inflytelserika medlemmar. Rittel skulle nog tycka det.

3. För att hitta en problemdefinition och därefter en lösning måste vi komma överens om problembeskrivningen. Men den inbyggda subjektiviteten leder ibland till att det inte går att enkelt uppnå enighet om en problemdefinition. Det är sådana problem som Rittel kallar elaka (wicked).

Tidslinjen för att nå en överenskommelse hur COVID-19 ska definieras fungerar mycket dåligt med virusets egen tidslinje för spridning, smitta och sjukdom. Det ena är en lång process, kantad av samtal, analyser, kompromisser och diskussioner – det andra är en löpeld som växer exponentiellt. Följaktligen måste samhällen och samhälls-organisationer agera snabbt utan att kunna luta sig mot en överenskommen bild av vad som är problemet och därmed heller inte var vi kan leta efter lösningar. Det öppnar i sin tur dörrarna för kritik och olika tolkningar, vilket i sin tur kan fördjupa oenigheten. Att agera ”utan att veta” och istället utifrån ”vad man tror” är en av de värsta anklagelser man kan rikta mot någon i vårt ytterst rationella samhälle. Förutom att det ju egentligen inte är en så glasklar skillnad mellan ”att veta” och ”att tro” så är det just det som definierar det elaka problemet – vi vet inte!

4. De elakartade problemens komplexitet och mångfald av variabler (både avseende det som finns och det som eftersträvas) innebär att de fordrar gemensamma insatser av många människor för att kunna bli lösta. Deltagarna i problemlösningen måste tala med varandra, argumentera, överväga och också komma överens om mål och vilka handlingar som fordras för att nå dem.

Fortfarande tre månader in i pandemin finns det inte en global enighet om hur problemet ska definieras och ännu mindre kring hur det ska lösas (vilket alltså hänger ihop enligt Rittel och punkt 2 ovan).  Istället ställs vi inför motsägelser och motstridiga budskap. Några exempel:

  • Före coronakrisen hyllade liberaler och konservativa det fria valet och ideologier på vänsterkanten pratade om reglering, kontroll och översyn. Efter utbrottet efterlyser just nu de konservativa mer och hårdare ingrepp från statens sida i den personliga friheten att resa, träffas och så vidare, medan vänstern argumenterar utifrån individuellt ansvar, det personliga ställningstagandet och tilliten till individen.
  • Före corona-pandemin var det en spridd uppfattning i den svenska debatten att vi för att säkra vår levnadsstandard måste räkna med att jobba långt efter pensionen, helst fram till vi fyllt 75. Efter corona-utbrottet rekommenderas nu alla äldre att hålla sig isolerade.
  • Under de senaste trettiofem åren har den dominerande principen för organisering av marknader och aktiviteter varit self interest. Det ”själviska intresset” skapar tillväxt, innovationer och välstånd. När därför virusutbrottet ställde krav på ofantliga mängder skyddsutrustning, respiratorer och så vidare – och det fanns pengar att backa upp efterfrågan med, mycket pengar – så väntade man sig att  det själviska intresset hos företag och kapitalägare omedelbart skulle ställa om produktionsutrustningen för att möta detta behov (och tjäna en slant på det). Som ekonomipristagaren Joseph Stieglitz påpekat så hände det inte. Istället började privatpersoner att hemma i köken sy andningsskydd, som delades ut gratis till vårdpersonal. Under corona har begreppet ”solidaritet” kommit att höras mycket oftare än principen om ”self interest”.
  • Före corona hade vi institutioner (polisen, vården, brandkåren, systembolaget …), dvs organisationer som i medborgarnas ögon stod för något bortom ett mer eller mindre kortsiktigt värdeskapande för enskilda intressenter (kunder, ägare, anställda osv.). De  ansågs  representera långsiktiga samhälleliga värden som tillit, oförvitlighet och stabilitet. Och så hade vi andra typer av organisationer som genom sitt fokus på värdeskapande för utvalda grupper utgjorde samhällets drivmotorer, som skapade innovationer, tillväxt och välstånd (och som då fick betala för institutionernas verksamheter). Ibland var gränserna lite otydliga (t ex Posten eller Systembolaget), men på det hela taget visste man på vilken planhalva en organisation spelade och vilken roll den förväntades ha. Efter corona upplever flera av de senare att de numera lämnat den tydliga rollen och ramlat in bland institutionerna: livsmedelsjättarna som ICA, Lidl och Hemköp är inte längre (bara) privata företag som ska tjäna pengar – de är ”matförsörjningsinstitutioner” som förväntas ta ett ansvar för livsmedelstillgång, beredskapslager m m.
  • Före COVID-19 fanns det många, många som pratade om begrepp som just-in-time (dvs ”ha inga lager”), lean (dvs ”ha inga oanvända resurser i reserv för det oväntade”), outsourcing (dvs ”ha ingen egen anställd personal”), off-shore production (dvs ”tillverka där det är billigast”), Key Account (dvs se till att ditt företag gör alla affären med kunden, och låt hen inte dela upp affären på flera leverantörer), agila organisationer (dvs organisationer som bygger på att kunna agera utifrån olika förutsättningar, med maximal flexibilitet och möjlighet att ändra allt långt in i processen) och New Public Management (dvs att använda industriella metoder hämtade från varuproduktion för att styra och leda t ex vård, skola och omsorg). Och så vidare; begrepp som blev normen för vad som var effektivt, rationellt och ”smart”.

“Efter COVID-19 … ja, vad ska vi prata om då när vi pratar om hur vi ska leda och organisera?”

 

5. Att argumentera är den viktigaste handlingen, och argumentation är kanske den enda fungerande metoden för att lösa elakartade problem. Men argumentationsprocessen är också en politisk process och därför är design och planering politisk argumentation.

Just nu kan man läsa besvikna kommentarer över att vi lämnat handling och går in i retorik. Men det är vad man kan vänta sig av ett elakt problem, menar Rittel. Eftersom det inte finns någon färdig lösning handlar elaka problem om politik.

I vårt samhälle har vi valt en form för hur politiska samtal ska föras. Vi gör det under de former vi kallar demokrati. Ibland glömmer vi att demokratin också förutsätter byråkrati, i dess mer ursprungliga mening som ett system som säkerställer likabehandling, objektivitet, processäkerhet, konsekvens och transparens. Kanske kan man likna den ideala byråkratiska processen vid den ideala vetenskapliga processen; i alla händelser ser vi lite stereotypiskt byråkratin som befolkad av experter och fakta-personer, medan politiken befolkas av idéer och visionärer. Det demokratiska samtalet förutsätter att båda dessa roller inviteras upp på scenen, den scen som under de senaste månaderna utgjorts av Folkhälsomyndighetens presskonferens kl 14.00 varje dag. Och som till alla föreställningar måste det finnas en publik: dels den del av befolkningen som sitter vid sina plattor eller datorer och följer skeendet varje dag, och dels den ställföreträdande publik – tillika granskare – som representeras av media och som ställer frågor, ifrågasätter och ber om förtydliganden. För att den politiska argumentering som Rittel menar fordras för att kunna lösa elaka problem ska fungera, måste alla dessa roller utföras med ansvar och omsorg. Hur har det då gått?

På ledarsidan i en stor tidning beskrevs journalistikens roll på dessa presskonferenser som att gillra försåtliga fällor som experter och politiker skulle falla i, för att sedan kunna förklaras som inkompetenta. Politiker använder både här och i andra sammanhang ett ”expertvokabulär” när de argumenterar kring vad som ska eller inte ska göras: man tar till uttryck som ”de flesta”, ”majoriteten”, ”liten andel”, ”osannolikt”. Det är ju alla kvantitativa uttryck som ju inte har någon mening om man inte gjort en kvantitativ undersökning – vilket man sällan har – och de kan därför heller inte beläggas eller följas upp.  Och experterna, slutligen, lockas att göra uttalanden långt utanför gränserna för deras legitimitet, eller med en säkerhet som inte är motiverad. Frågor om just processäkerhet, transparens och konsekvens ställs.

Så det har väl gått sisådär.

Man frågar sig nu: hade vi agerat annorlunda om vi läst Rittel innan pandemin? Knappast, för paradoxen är att i så fall hade corona-krisen inte varit ett elakt problem, utan något som vi tänkt förut, haft uppgjorda planer för att lösa och som vi kunnat hantera med tillförsikt och lugn. Hade det ens varit en pandemi? Och det är väl det spridningen av COVID-19 är.

 

 

 

 

 

 

[1] Oftast är där pandemin något som hotar vår existens; ibland är den vår räddning. Som i Världarnas krig av HG Wells, där utomjordingarnas övertagande av vår värld stoppas av våra baciller, mot vilka dessa mäktiga invadörer står sig slätt.

[2] Rittel, H.W. & Webber, M.M. (1973). Dilemmas in a General Theory of Planning. Working Papers from the Urban & Regional Development, s. 155–169.