Freespace

Venedigbiennalen bjuder detta år på arkitektur. Temat Freespace handlar om hur arkitekturen kan skapa generösa miljöer och platser som enligt de två kuratorerna Yvonne Farrell och Shelley McNamara är en viktig del i det goda samhället. I mina öron ger årets tema en pretentiös klang och mina förväntningar var lågt ställda.

Jag kommer ihåg för några år sedan då Rem Koolhaas, den berömde stjärnarkitekten, skrev ett högstämt manifest till arkitekturens, och kanske ännu mer arkitekternas, lov. Tyvärr resulterade det hela i en orgie av dekonstruktivism där mindre arkitektoniska beståndsdelar som tak, golv, dörrar och fasader fick huvudrollerna. Antagligen en av de mest ointressanta utställningarna i det stora formatet jag någonsin besökt. Man skulle kunna likna det vid att försöka beskriva musikens väsen, men ta omvägen via kyrkotonarternas historik och satte därför ribban lågt i år. Långt under kvalgränsen i kulstötning till distriktsmästerskapen i Norrbotten.

Oj, vad fel jag hade! Freespace är en ödmjuk och inbjudande utställning, utan att någonsin kapitulera för det banala. Stundtals förnimmer jag hur en ömsint andlighet i en mer finstämd tonart bjuder in till en biennal som vill visa på en humanare framtid, grundad i vår historia, religion och tillhörighet. Och för första gången någonsin är jag imponerad, och minst sagt överraskad, av en svensk utställning på Biennalen. Ännu mer överraskad blir jag av hur italienarna i det närmaste kanoniserar en svensk arkitekt. Mäktigt.

Kapellet

Ute på den lilla ön San Giorgio, där Andrea Palladio, arkitekturens Bach var verksam, bjöd Vatikanen in till en utställning om den fysiska platsens betydelse. Behöver vi verkligen byggnader och mötesplatser nu i den digitala revolutionen? Tio kända arkitekter hade fått uppgiften att bygga andliga mötesplatser. Huvudrollsinnehavaren i The Holy See. har varit död i nära 80 år. Han är svensk och han heter Gunnar Asplund och verkar vara den enda arkitekt som lyckats göra internationellt avtryck, en arkitekturens Ingmar Bergman, Benny Andersson eller Selma Lagerlöf. Tyvärr verkar även hans storhet vara mer erkänd internationellt än i hemlandet.

Huvudrollen i utställningen hade en modell av ett 33 kvm stort skogskapell som aldrig uppförts. Här stod det mitt i San Giorgios parkområde uppfört av italienska arkitekter. I kapellet berättades det om Asplunds betydelsefulla arkitekturgärning. I min mening helt makalös och oförliknelig. Får se om Stockholm stad är kloka nog att köpa hem konstruktionen som är till salu.

Även Svenska Arkitekters utställning måste omnämnas. I växthusmiljö visades svensk, finstämd samt innovativ arkitektur och formgivning. Allt i sobert ljust trä. Som gemensam nämnare vilade Gunnar Asplunds ande över utställningen. För det här var inte egentligen inte en utställning om träets fantastiska egenskaper som utställarna gärna ville, utan en utställning om svensk kultur och andlighet.

De andra

Så mycket mer finns att säga, men nämner bara kort  några av mina favoriter som exempelvis den franska paviljongen Infinitive Spaces, den amerikanska Dimensions of a Citizenship och den israeliska paviljongen In Statu Quo: Architecture of Negotiation. Här lyftes de kulturella och kreativa näringarna och belyste människans behov av tillhörighet. Även Egyptens paviljong The Informal City – Roba Beciah gjorde mig riktigt varm i hjärtat. Kaos och freespace i trång, myllrande stadsmiljö skildrades med hjälp av gatuförsäljarnas tuffa vardag i det i Kairos infernoliknande stadsmiljö.

Nu känner jag hur luftgroparna börjar antyda landningsdags på Kastrup och min tid framför tangentbordet går mot sitt slut för denna gång.

Skriver om samhälle, design, arkitektur, bilar och klimat.

Mer om Peter

Liknande inlägg