Ibland när jag vandrar på gatorna i Stockholm slås jag av en konstig slags tomhet. Ibland när jag sjunger undrar jag vart känslan tog vägen. När jag sitter i digitala eller hybridvarianten, sköljer den över mig; insikten om att någon stulit det viktigaste som finns och som alla borde värna. Nej, jag pratar inte om julen. Inte alls. Det jag pratar om är försvunnet, utraderat och krossat. Någon har stulit Den. Och nej, det är inte Grinchen. Eller är det?
Om det är tiden, tiderna eller egenmäktigt förfarande som är förövare är oklart. Likväl när jag trevar i mörkret finns bara resterna kvar. Jag vet att Den fanns. Jag har bevis i bilder, ljudinspelningar och annan dokumentation. Det handlar inte om villfarelser eller nostalgi. Tyvärr inte. Ty Den har existerat i mina och kanske allas våras händer.
Visst, en dag kommer den att överge dig och mig. Om Den väger 21 gram är oviktigt. Huruvida den är synlig eller osynlig är också irrelevant. Vilken färg den har spelar heller ingen roll, för när Den väl lämnar för gott kommer den aldrig tillbaka. Någonsin. Vissa av oss vet var den vilar. Det är en sak att Den som den naturligaste sak reser sig och går när Den är färdig med oss. Men det är när Den lämnar i förtid,, på fel plats och utan synbar anledning, som vi blir besvikna och fyllda av harm.
För att bli konkret; Vart tog Den vägen i vår huvudstad? Idag är Stockholm en entreprenörs- och innovationsstad. Marinerad med löften om hållbarhetsparadisets möjlighetssfär. Kan det vara så att vi i vår strävan att utveckla en stadsmaskin kvävde dess förmågor? Hur som helst är mätningarna tydliga. Vår residensstad tillhör bottensatsen när det gäller detta stoff.
Biutiful*
I den fysiska gestaltningen finns Den aldrig. Därtill hukar formgivarna under för många måsten. I parkerna kan man ibland i mitten av juni förväxla Den med den skira grönskan. Men det är bara ett utanpåverk.
Marknadsplatserna flämtar ofta av ensamhet eftersom de människor som de kräver för att leva nu inte längre bemödar sig att befolka platserna. Precis på samma sätt som personerna under de senaste 100 åren lämnat kyrkorummet avträder de nu marknadsplatserna och kontoren. Dragningskraften, löftet och framför allt huvudskälet att finnas där är borta är uppgrävt och plundrat.
Birdman*
I musiken lämnade Den oss med saknad. När kände du sedan rysning av vällust när du lyssnade till musik. En autotonad och överdigitaliserad inspelning kan aldrig riktigt nå oss ända fram i djupet. När vi möter kulturen försöker Den ibland återuppliva sig själv. Ibland lyckas Den blinka till som en B-meson; den mest kortlivade partikeln man känner till.
I våra möten och workshops är Den aldrig närvarande. En gång fanns den säkert men nu skulle det vara förmätet att förvänta sig att Den kom på besök. Nu kanske den fladdrar och flyger in fönstret men den släpps aldrig in.
I start-ups med drömmar om att bli ett sagodjur finns Den aldrig. Där var Den aldrig tänkt att finnas. Varje Google-sökning gör att vi kommer längre från målet. För någon stal Den. Själen. I staden, i mötet, i musiken i relationerna.
21 Gram*
Nu måste vi göra allt för att själen ska återvända och återigen lysa upp decembermörkret. Det går och jag tror att jag vet hur man gör. Man måste våga släppa taget lite grann. Den där tråkiga fyrkantighetens trygghet. Låt mig hjälpa dig med det. Några tips där du fortfarande kan hitta själen:
Musik: En sned ton av Robert Plant (Led Zeppelin) i Whole Lotta Love. Mitt mellan ett B och ett Bess.
Arkitektur: I Pantheons evighetsbyggnad när ljuset strömmar in genom det cirkelrunda hålet i taket.
Film: I Lost in Translation när neonfärgerna bryts i regndropparnas prisma på bilfönstret.
Konst: Virgal Aboloh profetiska konst visande på syndafloden och farsoten i Aqua Alta utställningen i Venedig 2019.
Jag tror att Den/Själen finns där vi minst anar. Nu måste vi bara se till att den återvänder igen, Och stannar.
Själen.
* Biutiful, Birdman och 21 Gram är tre exempel på filmer av den prisade, men för den stora massan ganska anonyma, mexikanske autören Alejandro González Iñárritu. I hans filmberättelser spelar just själen en central roll.
Tips; Hans debutfilm Amores Perros och de mer kända ”storfilmerna” Babel och The Revenant är också stor filmkonst.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.