Som tidigare meddelats har vår kära kollega och vän Ronald Jones avlidit efter en tids sjukdom. Det får mig bland annat att fundera på talesättet som handlar om att inga människor är oersättliga. Jag tror verkligen inte på det. Min vän Ronald kommer aldrig gå att ersätta, vare sig som inspiratör, tänkare eller vän. Han var en person med enorm arbetskapacitet och med en tankekraft som ingen annan jag mött. Ronald var en av de få som framgångsrikt lyckats balansera ett konstnärskap med en gärning som kritiker, akademiker, lärare och fyra äktenskap. 

Som konstnär var Ronald på samma nivå som Jeff Koons och Joseph Kosuth under 80-talet. Idag finns hans verk representerade på exempelvis på MOMA, Whitney Museum of Modern Art, Guggenheim Museum och Moderna Muséet. För att nämna bara några. Senast för två år sedan hölls en retrospektiv utställning över hans konstnärskap i Berlin, vilken blev en stor succé. Ronald hade kunnat fortsätta verka som framgångsrik konstnär under resten av sitt liv om han så hade önskat. Men det räckte inte. Hans nyfikenhet drev honom vidare mot nya utmaningar, nya länder och nya jobb. 

Som akademiker verkade Ronald på nära nog alla toppuniversitet i ett antal länder (humaniora), vid till exempel Columbia, Harvard, Yale, Royal College of Art, Konstfack, KI med flera. Till detta var han ”Visiting Professor” på ett tiotal universitet, även dessa runt om i världen. Hans bidrag kring interdisciplinaritet och Experience Design var unikt och betydande.

Förutom allt sitt konstnärsskap och ett antal professurer ansågs Ronald vara en av världens ledande konstkritiker och kommentatorer av samtida konst och skrev bland annat för de mest ansedda konstmagasinen Frieze och Art Forum sedan 80-talets slut. De bägge konstmagasinen publicerade välskrivna runor över Ronald  och hans gärning då nyheten om hans frånfälle tillkännagavs. 

Sedan 2006 arbetade Quattroporte och Ronald tillsammans i ett stort antal projekt. Med speciell värme kommer jag ihåg de årliga månadslånga seminarier vi höll på framstående National Institute of Design (NID) i Ahmedabad (Indien). Vid dessa kurser, med begåvade elever från många olika länder, ville Ronald utforska Framtidens Stad, Framtidens Död, Framtidens Autenticitet medelst framtidsforskning och Design Thinking.

Vår vän Ron, som han oftast kallades för var, förutom social och mycket belevad, en otroligt humoristisk person, med glimten i ögat likt ett busigt barn, kanske Emil i Lönneberga reinkarnerad (?), ofta balanserade på gränsen till det politiskt inkorrekta. Jag minns särskilt ett tillfälle på NID då Ronald tog ett foto av mig då jag stod leende fram för en prototyp av Framtidens Kista. Därefter författade han ett mail, med mig som avsändare, där det beskrevs hur han blivit överkörd av en ko i Ahmedabad och avlidit. Detta hyss uppskattades inte av chockade kollegor och studenter på Konstfack. Etiknämnden på Konstfack kontaktades, vilket måste betyda att detta var ett riktigt lyckat hyss. Ron var synnerligen nöjd. 

Nu är dock ryktet om Ronalds död ledsamt nog inte ett hyss. Tyvärr. Min saknad är oöverstiglig. 

PETER MAJANEN

Nära vän och vd Quattroporte Konsult AB

LÄSTIPS: Vi vill belysa och hedra Rons storhet och genialitet med hjälp av två av de artiklar han skrev för oss: Sweet Lips and Drunkards som tillkom i samband med en diskussionsmiddag dedikerad Innovation&Invention där Ronald var värd samt hans näst sista text  In Spades. Dessa alster ligger oss lite extra nära om hjärtat. Ge texterna tid och läs, för även om alstren kräver lite koncentration och lite extra hjärnkapacitet lovar jag att det är mödan värt. Precis som vår vänskap.