Arkitekten Anders Wilhelmson sa i en intervju för 14 år sedan att Stockholm är som ett pudrat lik – vackert men livlöst. Till skillnad mot Anders tror jag att huvudstaden fortfarande lever men att Stockholm har blivit en plats som till alldeles för stora delar saknar själ.
Platsens själ eller genius loci som är det latinska och mer använda uttrycket för känslan av/på en en plats. Genius loci är ett mycket gammalt koncept som kommer ur den romerska kulturen och ur gudstro. Senare tiders arkitekturteoretiker har renodlat begreppet och anpassat det för en modern tid. Forskare menar att genius loci består av tre delar:
- Arkitektur med hög verkshöjd
- Kulturella uttryck i stadsmiljön
- En stark historia om platsen.
Idag finns det till och med sätt att mäta genius loci. Något som jag emellanåt gör i mitt arbete. Jag har skrivit om genius loci i flera andra artiklar eftersom det är begrepp som fascinerar mig på samma sätt som verkshöjd och formanter.
Bilden av Stockholm
Jag mätte nyligen 16 dimensioner av alla huvudstäder i Europa för att göra en varumärkesanalys och värdering av dessa plaster. Det blir tydligt att det är inom de så kallade hårda områdena som entreprenörskap, innovation och hållbarhet som Stockholm presterar bäst. Bilden av vår huvudstad påminner mycket om en organisation som vill ligga rätt i samtiden. Men en stad är inget företag; även om många kommunledningar gärna ser på det så. Stockholm är en plats där människor mer eller mindre aktivt valt att leva sitt enda liv, se sina barn växa upp och årstiderna skifta. Lika lite som man vill bo och strosa i mötesrummet på sitt kontor vill man leva i en stad som påminner om ett företag. Den dominerande bilden av Stockholm är helt baserad på hårda variabler vilka gör att Stockholm utvecklats till blott en effektiv maskin.
När vi mäter de mjuka variablerna som exempelvis genius loci, ligger Stockholm långt under genomsnittet. Staden underpresterar jämfört med den mer hårda dimensionerna. Det samma gäller också för kreativitet och skönhet. Det senare är kanske något chockerande givet den självbild som finns hos de som okritiskt ser Stockholm som nordens Venedig.
Spelar det då verkligen någon roll att Stockholm har en svag själ? Jag tror att de talanger som vi kommer behöva i staden i framtiden i huvudsak kommer att handla om kreativa personer som förväntar sig mycket av den plats de ska bosätta sig på. Kapitalet följer kreativa talanger. Turister vill helst besöka en stad som kan leverera skönhet, själ och kreativitet snarare än coola företagshotell och en skvätt sopsortering.
När man besöker Pantheon i Rom, Porta Nuova i Milano eller varför inte operahuset i Sydney, grips man av en stark känsla. En särskild slags energi. Platsen talar med hög och tydlig röst och fångar dig. Det blir svårt att lämna platsen men aldrig svårt att återvända. Det är snart 100 år sedan som något av liknande karaktär som stärkte platsens själ i Stockholm fick ta plats. Stadsbilbiblioteket och kanske i ännu större utsträckning Skogskyrkogården har dessa eviga kvaliteter som jag ser det. Men sedan då? Inget. Inte ens den mest välvillige kan uppfatta Globen, förlåt Avicii Arena, som en plats som får människors hjärta att klappa lite snabbare.
Vakna!
Nu är det hög tid för Stockholm att vakna upp ur sin törnrosasömn. Att göra något åt den kalla, hårda ytan. Jag listar nedan några (drastiska?) exempel som borde kunna lyfta staden och bli något mer än en 4 cylindrig 1,6 liters maskin. I och för sig mycket pålitlig och resurssnål men knappast upphetsande eller visionär.
- Riv centrum och det havererade Klarakvarteren: för de kommer aldrig bli attraktiva och få den patina och känsla med ålderns rätt som en del hoppas på. En misslyckad vision implementerad i en illa utförda modernistisk stadsdel kommer inte uppskattas av kommande generationer mer än vad Stockhausens atonala 12-tonsexperiment gör idag. Stockhausens musik sågs på sin tid som stor musikalisk ingengörskonst och kompositören och hans vänner ville bryta med tidigare generationers tradtion som ofta ansågs vara borgelig och och insmickrade. Nu efter 100 år är det en mycket liten publik som kan utstå något av hans större verk. I sin oförutsägbara iskyla och ickehumanism har de aldrig lyckats attrahera en bredare publik. Ser ni kopplingen?
- Stoppa det ensidiga hållbarhetsfokuset som gör att arkitekter ibland glömmer bort platsens estetiska kvaliteter och innehåll, ja till och med själ. Hållbarhet är numer en hygienfaktior och handlar mest om licence to operate. Det måste finnas där. Men det räcker inte. Just nu riskerar ensartat hållbarhetsvurm att driva in oss i en ny krass supermodernism och miljonprogramslogik. Hållbar formgivning och estetik behöver inte vara frugal och modernistisk utan finner sin kanske mest användbara form inom luxury. Det hör till ovanligheterna att en Hermès Kellyväska slängs. Utan lyxprodukten bevaras vårdas och ärvs.
- Utveckla ett operahus som kan ha samma attraktion som Sydney Opera House eller åtminstone som våra grannars nybyggda i Köpenhamn eller Oslo. Hur ser Puccinis oändliga melodibågar ut om vi låter en musikalisk arkitekt utveckla en operatypologi för framtiden. Studier har visat att Operahuset i Sydney varje år genererar 640 miljoner australiska dollar i intäkter som annars aldrig hade kommit staden till godo. Att investera i kultur är det som ger störst avkastning idag enligt Världsbanken. Vad väntar Regionen och Stockholm stad på? Att NATO-medlemskapet ska ratificeras? Kulturens byggnader är superviktiga; hade ens batterifabriken i Skellefteå blivit av utan kulturhuset Sara?
Stockholms stad och Region Stockholm är inte osårbara. Många andra platser i Sverige, Europa och världen vill växa, dominera och bli platsen där framtiden händer. Mellan 2050 mot 2100 kommer världens centra att förflyttas. Givet det krig om talanger och kompetens som sprider sig finns ingen tid att förlora. Varje gång jag hör politiker eller andra befattningshavare tala om världsklass, hållbarhet och innovation men aldrig om kultur, ser jag avståndet till världens riktiga framtidsområden att öka. För detta är bara puder på det som kan bli ett lik.
Efter Anders Wilhelmsons famösa uttalande blev han något av persona non-grata i Stockholms stadsutvecklingskretsar. Synd, han var definitivt något på spåren. Jag är helt övertygad om att en ny generation har möjligheterna att utveckla ett Stockholm som lyfter platsens själ. Våga tänk längre än de fyra ackorden (I, IV, V och vi) som kännetecknar alla spellistor idag. Världen liggen öppen.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.