Det är nån klubb som heter Mother som firar nåt. Fint namn men vi vet inte vad det betyder. Det är nån form av trestegsraket – tripp, trapp, trull. Vi skiter i trullet, för oss är huvudakten trappet. Trappet stavas Paddington distortion combo. Innan dess ska en man vid namn Fletcher spela en rad sammansvetsade looper för oss med trumma, cymbal, nylonsträngad gitarr och sång (Han vill berätta om urtiden i redwoodskogen och örnarna i hans granskap och han vill att vår urtidsnatur, djupt begraven under slussen, ska skaka hand med hans). Han gör det bra och vi definierar honom spontant som the preppy

Därtill gör han utomordentligt vackra omslag till sina skivor och kasetter. Och han har ett kasettband med inspelningar av munjigor från olika delar av världen till salu. Taget!

Sen kommer han vi väntat på. Men inte från landet i fjärran. Från Neu dawn till OhNo/OhYes. Efter ett tag utvecklas ljuden till ett mäktigt brus som uppfyller allt. En organisk utveckling, från ambient till pop. Det varar inte länge men det känns rätt.

Liknande inlägg