Sedan åtta veckor har Sverige ingen regering som tolereras av riksdagen. Tågen går. Skolorna är öppna. Sjukvården fungerar lika dåligt som förut. Och elen kommer fram, bra och dåliga myndighetsbeslut fattas och bankerna tjänar pengar. Vård, skola och näringslivets affärer har inte något med regeringen att göra. Det är andra aktörer som sköter detta: landsting, kommuner, privata företag och offentliga institutioner. Ramverket i form av lagar och förordningar beslutas av Sveriges riksdag. Vad är värdet av en regering?
Att landet idag har en expeditionsministär påverkar inte vardagen för de flesta av oss. Undantaget är en allt annat än homogen grupp av politiker och andra, för vilka avsaknaden av en regering är ett problem. Inte heller för de politiker som vi valde i september är det egentligen något bekymmer. Sveriges riksdag – ”chefen över regeringen” – fungerar som vanligt, tar beslut, håller omröstningar och utövar den makt som utgår från folket. Under tiden ”sonderar” partiledarna, räknar mandat, dricker kaffe med talmannen, lanserar hypoteser och lusläser talmansreglementet för regeringsbildning. Det går sisådär.
Ta en kaka till
Ett av de vanligaste orden för att beskriva det som händer är att det är ”historiskt”. Det är oklart om det är en förklaring eller en beskrivning. Men i detta historiska (i betydelsen helt nya) läge försöker nu de inblandade att använda verktyg och manualer från kända situationer, framgrävda ur historiearkiven. Den tyskfödde stadsplaneraren Horst Rittel gjorde på 70-talet en poäng av att skilja mellan olika sorter problem; de ”tama”, som kunde vara väl så svåra och komplicerade, men som vi sett förut och hade löst tidigare med hjälp av beprövade metoder och de ”stökiga”, som vi inte sett förut och där beprövade perspektiv inte ledde framåt. De senare problemen är både komplicerade och komplexa, vi har inget bra sätt att prata om dem, vi kan inte enas om problemformuleringen och vi vet faktiskt inte ens hur vi ska veta att vi har löst dem. Rittels benämning var ”wicked problems”, som lika gärna kan översättas till ”elaka problem”.
Behövs regeringen?
Om nu regeringsbildningen är ett elakt problem, skulle organisationsforskarna säga att vi måste använda helt andra verktyg, ja kanske till och med se hela situationen ur ett nytt perspektiv. En del av de forskarna skulle säga att den viktiga frågan handlar om vilket värde som skapas i olika delar av organisationer och strukturer, värden för andra delar inom organisationen men också för uppdragsgivarna. Vilket värde tillför egentligen en regering för utövningen av folkviljan? De senaste åtta veckorna kan ge en del av svaret. Kanske ska vi tona ned betydelsen av att ha en regering av den invanda modellen. Låt ministrarna bli departementschefer, som rapporterar till riksdagens utskott, med uppgift att arbeta enligt de direktiv som riksdagen ger när den beslutar om t ex budgetramar eller tar beslut om olika propositioner som ställs till församlingen från de partier som är representerade där. Stärk riksdagens möjlighet att ge direktiv till regeringschefen och dennes ministär, stärk talmannens och konstitutionsutskottets övervakande roll och skärp konsekvenserna av ministerstyre utanför de ramar som parlamentet beslutat.
Ny organisationsmodell i sandlådan
Hur skulle det då gå med de tre stora frågorna vi står inför, frågar någon: integrationen, bostadsbyggandet och den sannolika lågkonjunkturen? Ja, integrationspolitiken och lagstiftningen kring denna är redan en fråga som avgörs i omröstning i riksdagen. Bostadspolitiken likaså. Och i en lågkonjunktur är Riksbanken och finansutskottet redan de viktigaste aktörerna. Att omforma regeringen till en expeditionsministär, utan policyskapande makt, skulle kanske inte medföra någon större skillnad. Utom förstås för alla de politiska kommentatorer som nu frossar i sändningstid för att reda ut hur ett helt nytt problem ska kunna lösas med gamla metoder.
Leif skriver bl a om politik.