Svenska Akademien (e:et efter i:t är viktigt, och något den här församlingen är ensamt om) bestämde sig för att dela ut 2018 års Nobelpris med ett års fördröjning. Då skulle man kunna hitta en pristagare som kunde återupprätta Akademiens heder.

Man hittade Olga Tokarczuk och alla tyckte det var ett utmärkt val. Men så skulle Akademien också dela ut 2019 års pris. Då hittade man Peter Handke – och det tog hus i helvete. Handke tog på 90-talet ställning för den serbiska sidan i de jugoslaviska krigen och hyllade bland annat Slobodan Milosevic, som sedan åtalades för folkmord. Handke tycker det är en skitsak.

Vad Akademien tycker vill de inte berätta. Men de som utifrån försöker förstå beslutet tror sig veta att Akademien skiljer mellan ”författaren och hens verk”. Kritiker tycker att den distinktionen utgör ett elitistiskt förhållningssätt och är ett uttryck för snobbism. Litteraturprisets anseende rasar igen. Men är det inte så att om Akademien verkligen gör skillnad på författaren och verket då är väl hela priset fel!?! För i så fall borde det väl vara verket som får pris, inte författaren? ”Gräset sjunger”, inte Doris Lessing. ”Blecktrumman”, inte Günter Grass. ”Min ungdom”, inte Sir Winston Churchill. Om å andra sidan Akademien inte skiljer på författare och verk (eller till och med sätter författaren före verket, vilket vissa av Akademiens beslut om pristagare onekligen verkar ha gjort) – hur kunde det då bli Handke?

Så den masochistiska Akademien med Horrör – förlåt, Horace ska det vara – Engdahl som reseledare väljer att fortsätta sina vandringar i kretsarna i Dantes Inferno.

Dante har för övrigt inte fått Nobelpriset. Icke heller Den gudomliga komedin.

Leif Bukowski
Strateg

Liknande inlägg