Almedalen: Snabba cash!
Intryck och recension av Almedalen och Almedalstalen:
Vecka 27 är det Almedalsveckan. Eller Politikerveckan som det hette från början. Efter 5 dagar på plats i Visby slås man av att just politik i Almedalen är ett minne blott. På tre år har besökarantal, antal arrangörer liksom antal arrangemang ökat med mer än det dubbla. I år räknar man med dryga 2000 arrangemang. För tre år sedan 350. För tio år sedan 50. Almedalen har tappat fokus. Kvalitet har märkbart tummats på. Känslan av mässa är påtaglig. Eller kanske är det rentav en festival. Almedalsfestivalen. Det kryllar av korv- och lakritsremsförsäljare. Kost och logi kräver en tjock plånbok och goda kontakter. Fylla och skrålande dygnet runt. Gotlänningarna har helt enkelt gjort business av politiken.
Det man slås av är att det till skillnad från andra festivaler finns väldigt få inslag av kultur och bildning – möjligtvis med undantag från några kulturkonservativa nostalgiker. Det är inte en framåtblickande Venedigbiennal som attraherar internationellt näringsliv och makthavare eller ens ett Davos. Almedalsfestivalen är ett folklustspel där folkdräkten är kulörta chinos och klubblazer. Det är svenskt mästerskap i navelskåderi.
En känsla av hur allt började får vi när vi lyssnar på Almedalstalen. Här är de recenserade av Richard Sjöberg:
Recension av Almedalstalen
Nu har jag lyssnat på åtta partiledares tal i Almedalen under åtta dagar. Jag har också läst och lyssnat på mediernas bevakning av talen. Ofta är kommentarerna långt ifrån insiktsfulla. Jag har hittills sett eller hört få som tar sin utgångspunkt i målsättningen med talet. Är inte det på något sätt startpunkten för all analys? Vilken kommunikativ utmaning står partiledaren inför och hur ser den politiska scenen ut?
Hur partiledarna själva har identifierat sina målsättningar kan vi bara gissa. Här är några av mina gissningar och bedömningar av talen:
Jimmie Åkesson (SD)
Ostrukturerat tal. Och illa repeterat. Tycktes ha satt samman delar av tidigare tal och försökt skriva en kappa runt det. Förvånansvärt tydligt om deras motvilja till invandring. Min gissning är att talet var avsett dels för att stärka den egna organisationen samtidigt som han önskade visa på konflikten och skillnaden mellan SD och andra partier. Klok strategi. Det värsta som kan hända SD är att de uppfattas som alla andra partier. Däremot oerhört vass i Expressen-intervjun. Skrämmande duktig.
Betyg: 2 mjölkglas
Åsa Romson (MP)
Åsa är inte den stora folktalaren – milt sagt. Hon har arbetat hårt med sitt tal och med framförandet. Trots detta lider det av stora brister rent framförandemässigt. Hon har säkert haft god hjälp att skriva talet men hade behövt jobba ännu mer med innehållet. Hon får poäng för ”Nice try” och det kreativa greppet att plocka in meteorologen Pär Holmgren, men det är långt ifrån partiledarnivå.
Betyg: 2 mjölkglas
Fredrik Reinfeldt (M)
Fredrik är lugn och trygg i framförandet. Han ville med talet visa att han uppmärksammar även ofta bortglömda yrkesgrupper som vi alla ser som viktiga i samhället. Kunde uppfattas som distanserat och nyvaket konstaterande att det finns brandmän och vårdpersonal som arbetar 24/7. Dessvärre blev talet rätt innehållslöst i övrigt. Den enda nyheten av jobbpakten som han inte riktigt hämtade hem utan lämnade för mycket öppet kring. Han målsättning tycktes vara att ta sig igenom ett OK tal – vilket han gjorde. Ingen blev glad inte ens de egna sympatisörerna på plats. Blekt tal. Satsa på få stora tal men arbeta igenom innehåll och genomförande bättre.
Betyg: 3 mjölkglas
Jonas Sjöstedt (V)
Innehållet i talet var tydligt och säkert uppmuntrande för den egna organisationen. Det är svårt att inte gilla Jonas, även om han var bättre i intervjuerna före talet än i själva talet. Dåligt inrepeterat men i övrigt inte illa hanterat.
Betyg: 3 mjölkglas
Jan Björklund (FP)
Med stringens satte han in poäng efter poäng. Talet gav såväl FP väljare anledning att rakryggat välja partiet, och det öppnade upp för andra borgerliga väljare att lägga sin röst på FP. Välskrivet tal och väl inrepeterat och levererat med äkta känsla och engagemang. Delarna om invandring i inledningen var helt lysande och visar att Jan Björklund retoriskt hör hemma i elitklassen i svensk politik.
Betyg: 5 mjölkglas
Annie Lööf (C)
Annie, Annie, Annie. Först rekordlåga opinionssiffror och sedan ett tal som var mångordigt men med försvinnande lite innehåll. Stefan Löfven som talade först dagen därpå fick mer uppmärksamhet i Annie Lööfs tal än centerpartiet – och det var väl ändå inte meningen? Strategiskt vore det bättre att fokusera på en fråga där man vet att Löfvén är svag och inte kan svara. Varför sedan ikläda sig en så negativ bild av såväl alliansen som det egna partiet? Självrannsakan är alltid bra och nyttigt – men det behöver inte genomsyra ett Almedalstal. Ett dåligt tal och levererat utan känsla och engagemang. Ge mig en vecka tillsammans med Annie Lööf så kan både strategi, innehåll och leverans öka med 100 procent.
Betyg: 1 mjölkglas.
Stefan Löfvén (S)
Vad hände? Var det någon som förväntade sig det här av Stefan Löfvén? Efter en mer anonym period kliver Stefan Löfvén fram och är otroligt ”likeable” och tar bladet från munnen. Han gör det snyggt och med en tydlig koppling till rörelsen och dess historia. Han plattar till kritikerna som hävdat att han inte har någon politik. Han gör rörelsen nöjd att det är någon som förstår deras historia och kultur som leder partiet. Han visar att den socialdemokratiska rörelsen är stark och klarar att hitta goda ledare. Reinfeldt borde anställa Stefan Löfvens talskrivare.
Betyg: 5 mjölkglas
Göran Hägglund (KD)
Inledande humordel sprider solsken i ett lite mer mulet regntungt Almedalen. Men Göran går snabbt in i ett tal som är mycket ideologiskt och mycket abstrakt. Men väldigt bra. Frågan är bara vad de ditbussade tanterna tyckte? Få exempel och lite väl krånligt ordval. Men i grunden ett bra tal med humor och tydliggöra skillnaderna mellan kd och framförallt s. Bra det krävs skillnader i politiken. Annars blir inte politiken viktig.
Betyg: 4 mjölkglas
Sammanfattning
Jag har haft förmånen att träffa Harvey Thomas som arbetade nära Margret Thatcher som hennes rådgivare i medie- och kommunikationsfrågor. Han sa ofta när han träffade svenska politiker att han var så imponerad över att de uppenbarligen var mer upptagna än Margret Thatcher var eftersom hon kunde lägga ner mer tid på att öva in sina tal än vad de gjorde. I årets Almedalen var det bara Jan Björklund och Stefan Löfvén som höll måttet. Resten får gå tillbaka till skolbänken och göra omstart. Två år kvar till nästa val – och samtliga partiledare har betydligt mer att ge än vad de visade vid årets upplaga av Almedalstalen. Skärpning nu!
Av Richard Sjöberg
Writes about communication, media, wine, politics and Donald Duck.