Att kreativitet är värd guld är knappast en nyhet, men att den håller på att bli det mest eftertraktade grundämnet sedan år 1470 är mer oväntat. Vi är på väg in i okänt territorium, ett territorium  som kommer att skrämma och göra många upprörda. Den ultrakreativa tidsåldern är inte något för de klentrogna. Inte ens stjärnarkitekten Rem Koolhaas var beredd.

När jag träffar personer i ledande ställning märker jag en större oro än tidigare. På något sätt upplever de att de förlorat kontrollen över sitt fögderi, maskineri och trädgård. De tankemodeller, spakar och spadar de förlitat sig till fungerar inte längre som tidigare. A leder inte till längre B utan obegripligt nog till E. Eller i allra värsta fall till Error. Rena rama undergången. Någonting har gått sönder i den trygga naturlighet som den linjära kausaliteten vi levt i erbjudit oss. Och värst av alt, i denna nya icke linjära tidsålder kan inte logik längre ensamt lösa uppgiften åt oss.

Jag har tidigare beskrivit kreativitetens signum med hjälp av en enkel modell och jag har i några andra artiklar gett er receptet på densamma. Modellen syns nedan. Observera att det finns många människor som förväxlar kreativitet med tomt poserande och workshops, Gör inte det. Ni begår ett misstag då kreativitet inte kan avfärdas så enkelt. Det är lika väsensskilt som musik och muzak.

Jesus has left the building

Vi var många som var förvånade över att världens kreativa frälsare, och i någon mån självutnämnde kristusgestalt, lämnade ett av de mest avundade varumärkena. Att Alessandro Michele och Gucci går skilda vägar satte sitt avtryck i världens affärspress förra veckan. Hur kan det komma sig att en kreativ chef på ett lyxföretag får sådan uppmärksamhet?

På samma sätt upprörde det många när Balenciaga, under ledning av designern Demna Gvasalia, publicerade bilder på sin nya kollektion med barn som håller det som vid första anblicken ser ut som, BDSM-nallar. Ursinniga protester i vilt svingande tirader på Twitter tvingade företaget att snabbt backa. Varför blir alla så förbannade?

Alessandro Michele har med sin kreativa energi lyckats växa Guccis affär och höjt företagets värde till himlen. Alla har velat dela strålglansen. Superstjärnor som Harry Styles, Billie Eilish och Jared Leto har varit  Micheles musor. Vilket är hans recept? Det intressanta är att det är svårt att avkoda hans genius.  Visst har han varit tydlig med sin HBTQ och unisex-idé. Men det är definitivt inte först med. Visst har han varit humoristisk i sina samarbeten med exempelvis Disney. Men det är inget pionjärarbete. Det är något annat som gjort hans gärning så frestande. Faktumet att det inte gått att tolka, att helt förstå och kopiera hans estetik är vad som gjort honom så intressant. I sin icke linjära skapandekraft finns mycket lite innovation och process, men vi finner ett maximum av kreativitet. Vi har alltså här att göra med något som inte kan sönderdelas, kvantifieras eller optimeras. Inte konstigt att mina chefsvänner oroar sig när deras KPI-er inte längre levererar.

Barnen och BDSM-nallarna

Demna, som han väljer att kalla sig, har nästan kunnat mäta sig med Alessandro Michele, men har varit litet av Micheles mörka tvillingbror. Skitigare, mer politisk och betydligt mer dissonant. Det är inte Jesus utan snarare Satan som inspirerat denne designer menar vissa kritiker. Nej, det varken Satan eller hans motsats, utan det är kreativ råstyrka som fött hans idéer. Rent experimenterande i gränslandet som inte så enkelt låter sig kategoriseras eller typologiseras. Demna har bokstavligen dragit ned varumärket i smutsen. I Balenciagas senaste modevisning Splendour in the Mud, låter Demna modellerna skrida fram i 275 000 liter fransk svart gytttja. Löjligt? Ja kanske, men också visuellt mycket slående i sin krigsmetafor. Stjärnor som Kim Kardashian, Salma Hayek och Naomi Campbell hyllade visningen och blev designerns förtrogna. Tills kampanjen med barnen och nallarna publicerades…

Om vi mäter den upplevda kreativiteten i Q-Ball kan vi se att Alessandro ligger skyhögt över genomsnittet på 100 vad gäller kreativitet. Här har Ye inte mycket att hämta. Intressant är att Hilma af Klint idag säkerligen uppfattas som en av Sveriges mest kreativa person genom tiderna. Vad innebär allt detta?

Ultrakreativitet och kulturell resiliens

Om du är företagsledare måste du kanske fråga dig om du är mogen att möta en ultrakreativ tidsålder. För dina kunder är uppenbarligen det. Att fastna i en trött och trygghetssökande skyttegrav från pre-covid-tiden kommer inte hjälpa dig att nå dina högt satta affärsmål. Varumärken måste låta sig skitas ned och/eller upphöjas till skyarna. Det går, du kan och nu måste du. För om du enbart litar på din teknologiska överlägsenhet, din storlek, din erfarenhet, väl beprövade affärsmodeller och koncept så räcker det med att en parameter förändras så tappar du ditt försprång. Tänk om elen blir för dyr; är  elbilen då framtidsmaskinen?

Med hjälp av en skyddande rustning av kreativitet och verkshöjd kan du klara mycket större påfrestningar. Jag kallar detta för värderings- och kulturell resiliens. Bara med denna rustning kan ditt livsprojekt överleva svåra tider. Den politiska debatten måste släppa den snarstuckenhet och enögdhet som alltför ofta präglar vår svenska samtid, där bara en ståndpunkt kan vara rätt och acceptabel. Ett samhällsklimat där problematisering och gråskalor straffas. Ofta hårt och med fördömanden och exkludering. Öppenhet och ifrågasättande måste vara utgångspunkten i ett demokratiskt samhälle som vårt.

Tyvärr finns det inget enkelt recept för det som Demna, Alessandro eller ens Musk vill göra. I den nya tidsåldern måste du hitta din kreativa motor som kan hjälpa dig uppåt, framåt och kanske inåt. Låt inte några räddhågsna värdegrunder stoppa dig. Du måste våga bryta mallen. Innan det är för sent. Det finns organisatoriska modeller och möjlighet att leda i den kreativa organisationen. Det finns ingen ursäkt att låta bli. Det handlar inte bara om det enskilda geniet. Det handlar utan det kreativa teamet under ledning av en person med en tydlig vision.

Stackars frustrerade Rem

Den världsberömda och erkände arkitekten Rem Koolhaas var år 2014 kurator för Venedigbiennalen. Han uttryckte sin frustation över Michelangelos storhet så här; Enheterna, föremålen och detaljerna är enskilt ganska menlösa, till och med fula. Men satt i sin helhet blir det tidlösa mästerverk. Vad är det inte jag förstår?

Det vet ingen till fullo. Kanske inte ens Gud vet. Men hallå, det är ju det som är poängen, knäppskalle!