Om hur vi ska prata med varandra efter corona
Tidningarna fylls av krönikor om vad vi lärt av corona-krisen och om hur livet nu kommer att bli, som om det hela vore över. Vad händer med demokratin? Forskningen? Kulturen och sporten? Hur ser vi nu på miljöhotet? Kommer vi att flyga igen? Är detta slutet på globaliseringen? Vi kan anta att vissa saker kommer vi inte att återkomma till. Andra kommer att likt Fenix återuppstå.
Däribland postmodernismen, som oväntat har diskuterats under våren på SvDs ledarsidor, pekat på att vi nu måste uppfinna ett språk som så bra som möjligt både förklarar och beskriver den verklighet vi tycker oss se. Några ord blir nykonstruktioner som exempelvis hemestra. Andra ord får nya och kompletterande innebörder som begreppet social distansering och några ord har vi kvar som förut. Och visst, några försvinner; vad kommer hända med fikarum, barhäng eller headbanging? Med de nya, de betydelseförändrade och de gamla orden kommer vi att bygga en berättelse om corona-våren 2020, vad den handlade om och hur vi ska förhålla oss till samt lära oss av den. Statsvetare, filosofer, konstnärer och journalister kommer alla att bidra med sina berättelser och sina ord. Inte minst inom affärslivet kommer uttryck och begrepp att försvinna och ersättas av andra. Vi kommer kanske att diskutera idéer som centralisering och decentralisering, just-in-time och beredskap utifrån andra utgångspunkter, och med andra slutsatser än vi har gjort; om inte annat kommer konsulterna, som har omformulering som affärsidé, att se till att det blir så.
Vi behöver ifrågasätta innebörden av ordet arbetsplats nu när arbete utifrån hemmet är det nya normala vilket i sin tur kommer att fordra en ny förståelse av begreppet ledarskap; hur motiverar man på distans, hur bygger man förtroende- och tillitsbaserade team när man sällan eller aldrig möts fysiskt? Hur ska dialogen i en organisation fungera när småpratet vid kaffet och lunchen inte längre finns kvar? Hur upprätthåller man en stark kultur och gemenskap? Hur introducerar man nyanställda när det egna hemmet är företagets kontor? Samtidigt omformas affärsmodellerna radikalt på ett sätt och med en hastighet som ingen kunnat föreställa sig. Den digitalisering som många verksamheter var mitt uppe i före pandemin, beskrivs nu inte som en process utan som något som redan är genomfört, för annars finns verksamheten sannolikt inte kvar. Och nya affärsmöjligheter, baserad på nya beteenden och behov som corona-våren gjort så uppenbara, växer upp och utmanar och utmanövrerar de gamla aktörerna.
Det är mycket nu!
Och det kommer mer! För längre ned, längre in i våra samhällen bygger våra enskilda och kollektiva erfarenheter av den här våren upp nya skiljelinjer. För den generation som upplevde andra världskriget blev efteråt frågan var var du? ett sätt att sortera gemenskapen och anspråken på framtiden. Var du vid fronten? Var du på flykt? Befann du dig i ett neutralt land, som Sverige, och såg på vidrigheterna på avstånd? Eller var du under belägring i ett ockuperat territorium?
Så, var var du våren 2020?
- Var du isolerad i hemmet, månad efter månad, utan fysiska möten med familj och vänner?
- Jobbade du på distans, umgicks utomhus med de närmaste grannarna, förbättrade din fysik och äntligen tog tag i italienskan?
- Bosatte du dig i fritidshuset på landet, långt bort från staden?
- Jobbade du 14-timmarspass i vården, utan riktig sömn, ständigt rädd att bli smittad?
- Fick du för första gången på många år ställa in familjens utlandssemester?
- Var du tvungen att varje dag, varje timma ta beslut om liv och död för COVID-patienter, slåss för resurser och hitta nya sätt att lösa uppgiften när de inte fanns?
- Arbetade du med att berätta om det som hände och försöka beskriva och förklara något som inte lät sig beskrivas eller förklaras?
- Låg du i respirator, med lungor som inte kunde mättas?
- Hittade du helt nya och oväntade sätt att tjäna pengar på mitt i krisen – eller såg du bara förvånat på hur din befintliga verksamhet växte nästan explosionsartat?
- Satt du i en ledningsposition, förväntades ha överblick och därmed också ansvar för att ta beslut?
- Såg du din dröm gå i bitar, din verksamhet i konkurs, ditt livs besparingar försvinna?
- Förlorade du ditt arbete och din försörjning den här våren?
- Förlorade du en anhörig eller en vän?
Vi har alla ett eller flera svar på frågan. Det innebär också att när vi ska beskriva den här våren så finns det inte en uppsättning ord, inte ett gemensamt uttryck som ger innebörd och betydelse till alla erfarenheter. Ur den här våren kommer vi mer olika, med mer splittrande erfarenheter än innan pandemin kom. Och det är lite eget, eftersom ju covid-19 har beskrivits som mänsklighetens stora gemensamma angelägenhet.
Någon som försökt sätta ord på stora händelser, ge oss bilder som både beskriver och kanske förklarar, är Bob The Times They Are A-Changin Dylan. Man undrar om det är en tillfällighet att han våren 2020 släpper en ny låt med titeln I Contain Multitudes [1]: I drive fast cars / I eat fast food / I contain multitudes. Bilden av världen efter corona-våren kommer att vara just så, contain multitudes, eftersom det vi upplevt den här våren varit just så olika. Och de divergerande uppfattningarna om vad det var som hände, hur det var och vilken värld vi nu har att förhålla oss till, gör det ännu viktigare att hitta de ord som både kan beskriva och förklara det som varit. För utan de verktygen får vi svårt att föreställa oss framtiden.
Hemestra!?
Insikten i hur och varför vi talar som vi gör om världen efter corona är en nödvändig utgångspunkt för den som vill aspirera på en berättelse om det som varit, som också gör anspråk på att ge riktning, kraft och förmåga till förändring. Oavsett om det handlar om demokratins former, globaliseringens framtid, experternas ansvar, politikernas prioriteringar, mediaroll, företagens uppgift, sätten att leda och organisera, medborgarnas ansvar eller ditt eget personliga perspektiv på det som varit och det som kommer. Så när vi hör någon prata om corona-våren, vad som hände, hur det hände och vad som nu kommer att hända och hur världen post-corona kommer att se ut, måste vi alltså ställa frågan: var var du?
Som så många gånger tidigare har konsten redan identifierat problematiken. Akademiledamoten, alltså den akademi som årligen ska försöka belöna den författare som under det gångna året inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealistisk rigtning, som det står i instiftarens testamente och som Kjell Espmark, kallar en av vår tids största litterära utmaningar[2]. Den låter så här: Kan man skildra en erfarenhet man aldrig haft? Eller så här: Kan en vit man skriva om en svart kvinnas erfarenheter med autenticitet och trovärdighet? Kan man berätta något om en plats och tid i rum som man aldrig varit på?
Konsten, som ju inte är begränsad till ord utan har så många andra uttryckssätt att använda, påstår sig kunna det, i alla fall enligt vissa medan andra tar hela frågan till en ny plats genom att formulera den som huruvida en vit man får skildra en svart kvinnas erfarenheter; men det är en annan diskurs. Espmark svarar jakande, men inför också ett rekvisit: medkänsla. Medkänslan kan föra dig till platser där du inte varit. Konsten, som aldrig själv gör anspråk på att vara sanningen, är här något på spåret. För utan själva medkänslan måste alla som säger sig kunna berätta om hur det var och hur det blir efter denna märkliga vår, vara beredda att innan de tar ordet svara på frågan: var var du? Det gäller för dem som ska forma framtidens sjukvård, kulturliv och politiska ambitioner. Det gäller också för dem som ska utveckla de nya affärerna, i en post-corona värld av behov, beteenden, önskemål och drömmar. Det gäller för dem som vill försöka förstå, förklara och formulera alternativ för framtiden.
Var var du?
Själv har jag varit i självvald, och på det hela taget rätt bekväm, relativ isolering sedan mars.
[1] Från albumet ”Rough and Rowdy Ways”, Columbia Records 2020
[2] Under Strecket, SvD 2020-07-19
Skriver om politik och samhälle.