Ett sätt att se på demokrati är att betrakta det som ett system för konfliktlösning, där flertalets vilja ska ha större auktoritet än fåtalets och där flertal och fåtal fastläggs i omröstningar. I många fall är den viktigaste omröstningen den som leder till att demokratin utser sina ledare. Vi kallar det val. Man skulle kanske också kunna slåss om saken.
Presidentval i USA liknas ibland vid boxningsmatcher; även om pugilisterna representerar varsin idétradition är de under kampanjmånaderna i första hand två kämpar, involverade i en batalj av episka proportioner. Vi får lära oss allt om deras personliga förhållanden, förtjänster och tillkortakommanden.
Vinnare och förlorare
I det nyss avslutade presidentvalet möttes Joe Biden och Donald Trump. När detta skrivs finns en vinnare, men ingen av de två anser sig ha förlorat. Dessutom verkar de komma från två helt olika mytologiska föreställningar om själva valet. Joe Biden skulle man kunna kalla för boxare (i alla fall bildligt), medan Donald Trump har en verklig (huvudsakligen affärsmässig) bakgrund i wrestling. Omvärldens förbryllning över vad som utspelas kan kanske härledas till detta. För att dyka djupare i resonemanget utgår jag från Roland Barthes essä om amerikansk wrestling i samlingen ”Mytologier” från 1957.
Myter är ett språk, säger Barthes. Donald Trumps erfarenheter av wrestling gör honom väl bekant med wrestlingens mytologiska karaktär och därigenom wrestlingens språk (jag kommer att använda ordet wrestling i stället för brottning, detta för att särskilja det vi pratar om från det antika idealet för sporten, som är något helt annat).
Gott och ont
Amerikansk wrestling, som det här handlar om, menar Barthes, representerar en mytologisk kamp mellan gott och ont. Men framför allt handlar wrestling om att porträttera ett rent moraliskt begrepp: rättvisa. Den bärande idén är att man ska betala för vad man gjort. Samtidigt är detta inte oproblematiskt, eftersom den rättvisa som skall utkrävas i i wrestling-ringen inte har att göra med vad som objektivt skett tidigare – utanför ringen – eller vad som kan följa efter matchen, som en konsekvens. Det är en rättvisa i nuet, och därför oreflekterad och anti-intellektuell. I en wrestling-match, skriver Barthes, har varje ögonblick sin egen betydelse, och kopplas inte till vad som hänt tidigare eller vilken tid som förflutit.
Problemet för boxaren och hans publik är att i The Noble Art of Boxing är matchen en berättelse som över 15 ronder konstrueras av kämparna, domarna och åskådarna. Den böljar fram och tillbaka och exponerar motståndarnas olika grad av skicklighet. Det går, som Barthes säger, att slå vad om utgången i en boxningsmatch. Inom wrestling däremot, är vadslagning svårt. I själva verket skulle en wrestling-match som följde överenskomna regler, alltså det boxningsdomaren inledningsvis uppmanar boxarna till att göra, nämligen a fair fight, leda till att matchen förlorar sin karaktär av spektakel och formas till en sport, som judo eller just boxning, fortsätter Barthes.
Ett spektakel lämnar bakom sig alla motiv eller konsekvenser och det som betyder allt är vad publiken ser, inte vad den tänker.
(Roland Barthes, 1957)
Det går att känna igen många av boxningens respektive wrestlingens mytologiska former och uttryck i det som utspelats under detta presidentval: påhopp, lögner, vädjan om att följa reglerna, demonstrerande supportrar och så vidare. Man kan också se rötter ned i andra myter: till exempel i den pågående utställningen på Nationalmuseum om Arkadien där det finns en jämförelse mellan Apollo och Dionysos (rom. Bacchus). Apollo är den ordningsamme, den som följer reglerna, den rationella och logiskt tänkande, den som förutser konsekvenser och kyligt väger möjligheter mot varandra. Det är boxaren (för övrigt var Apollo namnet på just en av boxarna i Rocky-filmerna). Det är Joe Biden.
Dionysos är den oberäknelige, den som inte följer några överenskommelser, om det inte passar honom, den som ser till sig själv först och främst och som allt som oftast struntar i konsekvenserna av sina handlingar. Dionysos ordnar de spektakulära festerna, ställer till spektakel och underhållning. Hans språk är känslans uttryckssätt och i ringen lever han för stunden och låter morgondagen ta hand om sig själv. Dionysos har, imaginära eller reella, getfötter, svans och horn, är tunnhårig och lite överviktig (wrestling-kännare minns ikonen Terry ”The Hulk” Hogan). Han omger sig ofta med ett moraliskt tvivelaktigt entourage, tänk på Bacchi Orden i Fredmans Epistlar; suputer – men inte utan charm. Det är brottaren i amerikansk wrestling.
Showtime
Men också wrestling-stjärnan, liksom Donald Trump, måste förstå vissa grundregler. Barthes menar till exempel att åskådarna vill se bilden av passion, dock inte verklig passion. Passionen i wrestlingen är en akt av skådespeleri. Det vet publiken och problemet med vad som är sant eller falskt finns lika lite i wrestling som inom teatern. Samtidigt råder transparens: när en av kombattanterna tillfogar den andra en stor smärta, måste detta ske i offentlighet och med eftertryck och övertygelse, så att publiken inte bara ser att motståndaren lider, utan ännu mer förstår varför han lider. Om uttrycket av smärtan är uppgjort i förväg eller ej (alltså om matchen är riggad eller ej) är ointressant för publiken. Ett spektakel lämnar bakom sig alla motiv eller konsekvenser och det som betyder allt är vad publiken ser, inte vad den tänker skriver Barthes. En bra wrestling-brottare kan irritera eller skapa avsmak, men man blir aldrig besviken på honom, han ger publiken exakt vad de väntar av honom. Och i gengäld kan en bra match mynna ut i en charivari, alltså ett vilt larm från åskådarna som visslar, tjuter och slår samman kastruller och grytlock (bildligt talat, hoppas man). Man överger helt wrestlingens få regler, arenans begränsningar och domarens försök till intervention i kampen. Allt sveps med i det Barthes kallar triumferande oordning!
Roland Barthes utforskning av de mytologiska kvaliteterna i amerikansk wrestling, tjänar väl som en tolkningsmatris för att betrakta vad som hänt i det amerikanska presidentvalet 2020.
De som ser valet som en boxningsmatch, upprörs över fulspelet, tjuvnypen, bristen på konsekvens och de allestädes närvarande lögnerna och påhoppen. Och de som ser den demokratiska institutionen – det allmänna valet – som en wrestling-match förundras över förväntningarna på fair play regelefterlydnad, och kravet på måttlighet. This is American Wrestling, the Greatest Show on Earth!
De som ser valet av ledare som demokratins finaste och viktigaste ögonblick, blir måhända bara besvikna.
Leif skriver bl a om politik.