Det är drygt två år sedan Quattroporte gjorde sin senaste trendresa. Vår årliga resa till Venedig, precis som varje vanligt år. Utom Nådens År 2020. Det var med stor aptit vi återvände till den sjunkande staden. De aparta, erigerade stålskroven med gigantiska cruisingfartyg som frekvent skummade förbi under våra tidigare besök är borta. Äntligen förbjudna att tränga sig in genom stadens alldeles för trånga kanaler och en för tidig drunkningsdöd.
Vi hade lågt ställda förväntningar på Venedigbiennalen 2021 som behandlar arkitektur. Covid-19 borde väl ändå ha överskuggat allt föreställde vi oss och visst har en del skapats innan, men överraskande mycket var uppdaterat för att spegla en post-pandemisk tid. En tid olik någon annan vi upplevt.
How will We live Together?
Recensionerna om årets biennal i medierna har hittills har varit svala, förvirrade och nästan lite resignerade. Och visst är det en mycket mångfacetterad, komplex och interdisciplinär bild som ges av framtidens arkitektur och samhälle. Från ett formmässigt perspektiv är utställningen ganska medioker och feg, inte underligt att arkitekturexperter varit så avvaktande i sina recensioner då det är omöjligt att enkelt bryta ned upplevelsen av årets biennal i en kort text eller ännu mindre i en vackert revolutionär illustration. Trots detta, eller snarare just därför, är detta en mycket bra utställning. Kanske är det den bästa arkitekturbiennalen i Venedig som vi sett sedan 2007. Jag tänker därför inte försöka beskriva Biennalen 2021 i hela dess komplexitet men kommer sannolikt komma tillbaka till utställningen flera gånger längre fram. Jag kommer istället att berätta om några utställningar/paviljonger som är signifikativa och till och med minnesvärda.
De mest intressanta utställningarna är mycket framtidsorienterade och handlar om år 2050 och bortom. En tid som en del av oss inte kommer att få uppleva. Många av dessa analyser är inte genomförda av arkitekter utan kommer från andra discipliner som exempelvis sociologer, teknologer, konstnärer, statistiker och filosofer. Framtiden är mycket interdisciplinär där arkitekter fått en ganska undanskymd roll. För att parafrasera den amerikanske partistrategen James Carville: It’s about the Economy, stupid! Årets Biennnal handlar om framtiden. It’s all about the Future, stupid! verkar den vilja säga oss.
Framträdande inslag
Då arkitekterna själv skapar sina framtidsbilder utan inblandning från andra discipliner tenderar bilderna däremot bli basala och emellanåt grötmyndiga med Gillestugescenarion á la 70-talets Sverige som verkar ligga varmt om hjärtat hos vissa med, vad som verkar vara, obehandlat trä och superfunktionalistisk, asketisk design och som ett sådant exempel är den Nordiska paviljongen en besvikelse. Naiv i sin vision om samboendets möjligheter för här ska vi minsann ta av oss skorna innan vi går in likväl som vi bör lägga vårt kritiska tänkande i en förvaringsbox innan vi beträder det heliga. Var är pingisbordet undrar vän av ordning?
Mer intressant är definitivt Tysklands paviljong som i en tom sal och endast med hjälp av QR-koder skapar en framtid med engagemang. År 2038 verkar vara en tid då humanismen återvänt till jorden. Tyskland ger besökaren en berättelse om framtiden som ger hopp. Tänk på 20-talet trodde alla att det handlade om att samla data. När det i själva verket handlade om att maskinerna behövde lära sig att lära nytt är ett citat som följer mig från den mycket fina och helt tomma paviljongen.
Österrikes tankar kring plattformsstaden känns mycket relevanta när man visar hur den digitala revolutionen gradvis skapar en ny struktur som kanske är mer central än den som byggs av betong, stål och glas. Vem bestämmer över plattformsstaden? Kommer alla få tillgänglighet? Eller blir det bara ett nytt Babels torn?
Även Danmark som konkret visar på hur de kan återanvända det regnvatten som faller på deras paviljong visar en konstruktiv framtid. Inte bara för att de bjuder på te och dricksvatten utan för att de skapar en vacker framtidsbejakande miljö utan att falla tillbaka i pekpinnementalitet. Danskarna är smarta utan att vara elitistiska. Poetiska och innovativa. Hygge kan finnas även i en framtid. Vattnet cirkulerar i En runda till.
Italiens utrymme på biennalen är stort i vanlig ordning, Kanske tio gånger större än de flesta andra länders utställningar, och visar på en stor nyfikenhet inför framtiden. och är placerat i det som tidigare var ett skeppsvarv. I år är värdlandets utställning överväldigande. Med textsjok i 9-punktersskrift på hela väggar, infografik med tusentals kopplingar och en entropi i skildringarna som i det närmaste är nästan oöverskådlig och oläslig. Det är apokalyptiskt och hoppfullt på samma gång. Hur nu något kan vara det. Man exponerar ett stort antal experiment med konkreta exempel. Utställningen ger känslan av ett stort, oavslutat forskningsprojekt med ett helhetsintryck som denna artikel nämligen spretig. Märk väl att det finns delar i Italiens utställning som till skillnad från denna text som är mycket begåvade och till och med vackra. De är ju italienska…
Italiens visioner handlar bland annat om hur vi behöver skapa värderingar, formspråk och samhällsstrukturer i en fullkomligt digital värld. Metaverse kommer med stormsteg, om vi ska tro dem, och de italienska utställarna har redan en vision för hur denna framtid borde se ut och hur det ska organiseras. De problematiserar hur vi måste lära oss att leva med robotar, hur städer konkret kan återbrukas med hjälp av sitt kulturella arv och hur modern teknik kan utvecklas. Allt finns.
Hygienfaktor
Klimatet är numer en självklar utgångspunkt i alla utställningar av detta format och så även Venedig Biennalen 2021. Det finns tre huvudsakliga förhållningssätt inför den globala uppvärmningen på utställningen.
- Vi kan fixa detta.
- Låt oss anpassa oss till nya förhållanden vad de än må vara.
- Det är kört. Apokalypsen kommer.
Arkitekten
Idag är arkitekterna oense vilka av dessa som gäller. Min bild är fullständigt klar i sammanhanget. Arkitekterna borde ägna mer tid åt att forma och designa framtidens stad. Som framtidsforskare eller ideologer står de sig fortfarande slätt. I samvaro med andra discipliner har det stor möjlighet att bidra till något gott. Ett hållbar värld och vacker värld. God design räcker långt. Nu verkar man vilja glömma det och äcklas nästan över sin egen kompetens. Det vore bra synd att spola ut barnet med badvattnet. Jag tror dessvärre att man är på väg att göra det.
Slutligen är det viktigt att de länder som inte har stora resurser att delta i Venedigbiennalen ges större utrymme. Det blev tydligare än någonsin efter pandemin. Jag vill se mer Sydamerika, Afrika och Asien i framtiden.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.