Jag sitter på tåget. Många står upp. Jag funderar. Vi har alla något gemensamt. Vi tittar inte på varandra. Jag möter inte en enda blick. Ingen blick möter min. Vi tittar ner. Vi tittar bort. Vi tittar ner i telefonen. Någon mimar till musiken som strömmar ur hörlurarna. Jag är inte förvånad. Jag är inte överraskad. Vi existerar inte för varandra längre. Vi är suddiga gestalter i ett moln av digitalt och introvert brus. Vi hälsar inte. Vi reser oss inte upp. Vi knuffar till varandra av bara farten. Ursäkta mig. Kanske. På sin höjd. Jag är inte nöjd. Med bubblan. Din bubbla. Hans bubbla. Hennes bubbla. Men vår gemensamma bubbla då? Nä. Den finns inte. Kanske en tvåsamhetsbubbla då? Ja. En konversation. Möjligtvis ett möte. Ja. Så långt är vi villiga att sträcka oss. Ibland. För en liten stund. För att vi måste. Inte nödvändigtvis för att vi vill. Kontoret ekar tomt. Vi håller det i handen. Eller har det i fickan. Uppkopplade nomader. Nedkopplade människor. Det får bli min något dystra slutsats.

Liknande inlägg