Den 25 april 1926 slår den legendariska dirigenten Alberto Toscanini av orkestern på La Scala i Milano och det är just i denna stund som den klassiska musiken och populärmusiken går skilda vägar för att aldrig mer mötas. Nu är det tid för stadsutvecklingens maestros att stoppa symfoniorkestern och ge plats för en samtida klangvärld. Nessun Dorma – alltför många har sovit för länge. Kanske är det dags att vakna upp till en ny verklighet?
Det var vår i Milano för snart 100 år sedan och det var äntligen premiär för Giacomo Puccinis opera Turandot. Det hade gått troll i produktionen och verket fick framföras postumt eftersom kompositören hunnit avlida i sviterna av strupcancer innan han färdigställde operan. Det var detta ofullbordade musikdramatiska verk som Toscanini slog av och när orkestern tystnade utbrast dirigenten: Här slutar operan, här lade mästaren ned pennan. Puccini hade under trettio år skapat musikdramatik som tilltalade både eliten och en mer allmän grupp människor som ville ha starka melodier och drama.
Konstmusiken var till denna vår är 1929 såväl seriös som populär. Puccinis senromantiska verk utgjorde slutpunkten för denna era. Efteråt kom en krets av unga kompositörer som skrev i en mer modernistisk anda där tonalitet och harmoni till stor del ersattes av atonalitet och dissonans och plötsligt blev det fult att skapa det vackra. Eller som en känd svensk kompositör en gång sa till mig i förtroende: Jag vågar mig inte ens på att skriva musik som gör anspråk på att vara vacker eller populär. Herregud det skulle kanske bli så mycket sämre än Puccini och Benny Andersson. Samtidigt under 20- och 30-talet växte den populära musiken och vann gehör hos en ung generation. Schlager, jazz, musikal och senare rock och pop blev det breda musikuttrycket och avståndet mellan samtida konstmusik och populärmusik kom att öka. På samma sätt som Puccini hade gjort lade många ned pennan och slutade ens försöka att skapa stadsrum som var attraktiva för gemene man. Skönheten tog ett break och det var olyckligt.
Vart tog bluesen vägen?
Någon liknande utveckling som skedde i musiken skedde aldrig inom arkitekturen och stadsutvecklingen. Det var i realiteten förbjudet att vara lättillgänglig och populär eftersom det kunde misstänkas för att vara ytligt och farligt för medborgaren. Byggnadskonsten höll fast vid sina höga ideal och tillät aldrig motsvarigheten till bluestolvan eller tonartshöjningen göra entré. Konsekvensen har blivit att många av de mest upphöjda starkitekterna aldrig producerat några hits för en bredare publik.
Ett exempel är Neave Brown med sin brutalism och modernismen som aldrig vunnit publikens hjärtan. Även om det i modernismen fanns mycket goda föresatser och exempel på högkvalitativ stadsbyggnad så är det kanske dags att bryta dess hegemoni. Motreaktioner finns och i Sverige har under senare år exempelvis Arkitektupproret samlat allt fler anhängare som vill skruva tillbaka klockan och erbjuda en mer klassisk arkitektur. En i deras ögon vacker arkitektur. Men att försöka fullborda Turandot är svårt. Många har visserligen försökt men det har aldrig känts äkta. Den kontext som en gång var kommer aldrig tillbaka. Att vända tillbaka är ett misstag och Arkitektupproret förväxlar kvalitet med nostalgi.
Andrea Palladios kolonner må vara fantastiska men idag har vi varken kunnandet eller behovet att upprepa det som redan skapats. Tänk om vi i stället kunde ett formspråk som var samtida, coolt, vackert och sexigt. Tänk en estetik som under 60-talet hämtat sin inspiration från uttryck inom musiken. Hur hade det sett ut om Jimmy Hendrix, Led Zeppelin, Janis Joplin eller Beatles hade fått inspirera till ny arkitektur. Hade vi då fått miljonprogrammet och den supermodernism som präglar många av de utsatta områdena? Hur hade Purple Haze, Stairway to Heaven, Mercedes Benz eller Strawberry Fields gestaltats; avseende såväl exteriört som interiört då innehållet är minst lika viktigt som fasaderna och utrymmet mellan husen. Hade det lett till nya typologier, formspråk och innehåll? Det kommer vi aldrig få veta men tanken kittlar onekligen. Stadsutvecklingen har tappat kontakten med samtiden och har mer att lära av Max Martin än av Le Corbusier. Detta har varit en naturlig del av designprocessen för formgivare av exempelvis möbeldesign men inte för stadsutvecklare och arkitekter.
I diagrammet ovan har vi mätt ett antal företeelser inom musik och stadsbyggnad. Vi har använt oss av två KPIer. Likeability som är en den positiva attityden och Love som är den emotionella kopplingen. Mätningen är gjord med Big Data och textanalys i systemet Q-Ball.
De goda exemplen finns
Allt är såklart inte dåligt i samtiden. Det finns fina exempel på formgivning och innehåll som bryter mot den gängse senmodernistiska mallen, för övrigt en kategori som jag räknar till postmodernismens koketta ironiserande. Ett bra exempel är Stefano Boeri som i Bosco Verticale skapar unik, vacker och hållbar arkitektur i utkanterna av Milano. För mig är denna arkitektur i musikens motsvarighet Adele som sjunger Easy on Me. De svenska arkitekterna Kkrupinski och Krupinska är konceptuella, modiga och unika i de verk de skapade för Venedigbiennalen. Naturalis brutalis får mig att tänka på Björks låt Army of Me som för övrigt bygger på den nästan aldrig använda lokriska skalan. Kanske finns det även ett stänka av Human Behaviour från samma artist.
Herzog & de Meurons konserthus i Hamburg, Elbefilharmonin har kritiserats av många, inte minst för att det blev fyra gånger så dyrt som först beräknat. Men det har också beundrats genom sin dramatiska formgivning och sitt intressanta innehåll. Det finns förutom flera musikscener, hotell, lägenheter och annan service i byggnaden. Här känns In Flames och Take This Life som en möjlig musikmetafor. Och var finns arkitektur-ekvivalenterna till Weeknd, Kayne West och Taylor Swifts verk någonstans? Det är fritt fram, ni mina begåvade vänner vet säkert bättre.
Nessun Dorma – det är inte fult att vara vacker
Mitt förslag är att dagens arkitektur blir mindre ideologisk och pragmatisk och istället utvecklar ett tonspråk/formspråk som inte baseras på 30-talets ideal utan i stället vågar inspireras av de värderingar som präglar vår samtid. Jag vet att det finns fastighetsbolag och stadsutvecklare som vill just detta. Men orkestern behöver fyllas med fler deltagare. Det behöver inte längre vara fult att försöka göra något vackert. Låt inte behovet av att bygga hållbara städer bli den snuttefilt som ger aktörer möjligheten att sova vidare. I själva verket kan ekologisk-, social- och kulturell hållbarhet vara en hävstång. Våga titta framåt och tro på att det finns ett värde i den samtid vi lever i. Genom närmare och mer inkluderande stadsutveckling och en öppnare process har vi mycket att vinna.
Kanske kan vi tillsammans börjar komponera hits igen då och städerna blir på köpet relevanta, kulturellt hållbara och ömsinta.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.