Den 3 september 2019 mötte jag sann skaparkraft och ett stort konstnärskap. En kraft långt bort från den duktiga beskäftighet som jag avskyr mig själv för att representera emellanåt. Denna magiska septemberdag i Venedig ställde en av vår tids mest inflytelserika kreatörer ut sina vidunderliga föremål på en av jordens vackraste platser.
Just där och då förstod jag naturligtvis inte hur profetiska skapelserna var, skapelser som utstrålade kraft, katastrof och undergång samtidigt som de var utsökt finstämda och vackra. Bakom utställningen stod det amerikanska universalgeniet Virgil Abloh. Intuitionen fick mig att inse att denna utställning var något alldeles speciellt. Vi stannade kvar länge för att se hur föremålens karaktär förändrades när solens strålar vandrade över rummet. Det var svårt att lämna den magiska miljön i det Gyllene Huset – Giorgio Franchetti alla Ca’ d’Oro* – där ett antal mässingsskulpturer som var på väg att sjunka ned golvet visades. De skulle översvämmas och begravas. Vi såg en lutande bänk. En kapsejsande gatlykta som bugade betänkligt för oss. Sa adjö? Föremålen presenterades mitt i den sjunkande staden sensommaren 2019 under det årets Biennal. På hösten samma år drabbades Venedig av de värsta översvämningarna i mannaminne där ovärderliga historiska skatter gick om intet. Vad hände sedan? Det vet vi; bara månader senare gick vi in i ett mörker som snart två år senare ännu inte släppt greppet om mänskligheten.
Profet(ia)
Det var sannolikt under denna tid som Virgil Abloh fick beskedet att han led av obotlig och svår cancer. Kanske var det inte bara världens undergång han förutspådde och skildrade utan även sin egen. Vill vi kan vi jämföra skeendet med den, både på ytan och på djupet, blytunga filmen Melancholia (2011) av Lars von Trier där inte bara Tellus snart ska utplånas av en annan himlakropp medelst en särdeles visuellt drabbande kollision, utan även en skir syskonrelation. Det är svårt att som subjekt skilja mellan alltets utplånande och den egna förintelsen. Resultatet är fortfarande detsamma. Tidens slut. Alltets utsläckande. Medan Melancholia för mig upplevdes som utstuderat elak och effektsökande var Ablohs utställning snarare en bön om hjälp. Ser du inte att jag/vi alla är på väg att gå under? Rädda mig/oss! Men ingen kunde rädda Abloh. Kan mänskligheten rädda sig själv?
Virgil Abloh har i själva verket bidragit till att skapa värden
långt större än våra svenska storföretag lyckats med.
Visst finns det en möjlighet att jag bara gör en banal övertolkning av hans verk, men det spelar ingen roll då jag är övertygad om att det är genom det så kallat löjliga som vi kan se nya möjligheter. Snarare det än det rådande tänket där det överkloka och det överanalyserande idéskapandet kreativa anses som ”det rätta”. Ett mål för Abloh var att förmå vuxna att våga vara barn igen och på så vis tillåta sig använda sin genuina fantasi i stället för att mala ned alla idéer i den kognitiva tvångströja som vi väljer att kalla förnuft. Jag hade tidigare sett hans verk främst i konst och i det egna modevarumärket Off-White. Jag hade också sett hans kollektioner för IKEA och slogs av hans kontinuitet. Visuellt och grafiskt var hans användande av VERSALER och ”CITATTECKEN” det som först kom att prägla min bild av honom. Mycket konsekvent och nästan lite av en One Trick Pony . Det var mitt första intryck och det visade sig vara helt fel. Virgil Ablohs konstnärskap präglades av interdiciplinäritet och en stark vision. Som DJ, arkitekt, modeskapare och konstnär var han tydlig. Det går att se i hans designföremål för IKEA som utmärkte sig som såväl användbara som riktigt coola objekt. Samtidigt kunde man skönja en ironisk udd mot det stora företagets kommersiella framgångar och manér.
Tre procent
Jag älskade inte allt Abloh gjorde och jag kunde ibland uppleva hans skapande som en smula formellt, men det var hans uttryck och ingen annans som tillsammans med hans osvikliga känsla för samtidens strömningar och för vad som lurade bortom horisonten gjorde honom verkligt speciell. Vi behöver fler personer som Virgil Abloh. Personer som genom sitt konstnärskap kan få oss vanliga dödliga att se det vi oftast inte kan urskilja. Hjälpa oss att våga föreställa oss det obekväma och otänkbara men också det underbara och inte minst förmå oss att se möjligheterna framför mörkret. Det där som släpper kreativiteten och humanismen i oss fri. Mitt i allt detta var han också en person som skapade stora värden. Det var inte främst av godhet från LVMH som han fick rollen som Artistic Director för herrmode på Louis Vuitton 2019. Ni som är intresserade av den ekonomiska nyttan av kreativitet kan kanske jämföra börsutvecklingen på LVMH med HM eller Ericsson för att ta två näraliggande tydliga exempel. Själv menade han att det räcker ofta med bara 3 procent av människans inneboende kreativitet så börjar något intressant att hända. Skrämmande men hoppingivande. Mer behövs alltså inte? När jag analyserade hur han uppfattades i termer av kreativ förmåga och hur hans projekt skulle utvecklas ekonomiskt låg han alltid i topp tillsammans med Elon Musk och Alessandro Michele. Det han har skapade blev guld värt. Mode, inredning, musik, arkitektur och konst. Även om det bara var gjort av mässing och kom att glimma en sommar i Venedig. Jag fick tyvärr aldrig förmånen att träffa Virgil Abloh, men han har inspirerat mig och många andra väldigt mycket och kommer alldeles säkert fortsätta att göra så,
HOMMAGE: I den inledande bilden har jag skapat en hoodie baserat på ett eget foto av Virgil Ablohs utställning i Venedig. Givet att han fick sin första framgång med just en svart hoodie med en målning av Carvaggio på bröstet, samt hans oblyga lån från mästarna var en viktig ingrediens i hans konstnärskap så borde det vara ok med denna enkla hommage.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.