Kreativitet på recept

Då jag jobbade som på assisterande professor för Ronald Jones, fick jag ofta en fråga av mycket intelligenta, men frustrerade studenter som undrade om det finns något recept på kreativitet.

Det här var ofta toppstudenter från någon av de ledande universiteten ute i världen och inte sällan från kulturer där kreativitet inte alltid står så högt i kurs och där det är hård kunskap och förmåga att lösa analytiska problem som är meriterande hårdvaluta. När dessa, ofta förvånade, studenter behövde prestera något av kreativ karaktär levererade så gott som alla långt under en genomsnittlig nivå. Dessa unga och ambitiösa studenter var helt enkelt urusla på kreativt skapande. Vid dessa utbildningstillfällen, för ett antal år sedan, var jag dessvärre tvungen att svara dem att ett sådant recept ännu inte fanns att tillgå.

Om vi generaliserar en aning, kan vi säga att en kreativ person oftast är individualist, öppen, nyfiken och sugen på nya upplevelser och kickar.

Forskning visar att värderingar, personlighet och kulturell bakgrund kan ge dig bättre eller sämre förutsättningar för kreativitet. Om vi generaliserar en aning, kan vi säga att en kreativ person oftast är individualist, öppen, nyfiken och sugen på nya upplevelser och kickar. En specifik religiös bakgrund kan ha en starkt hämmande effekt på kreativiteten. Studier har under lång tid gett nedslående resultat. Det är lika omöjligt att träna sin kreativitet som att utveckla absolut gehör som vuxen. Visst finns det kurser på nätet som säger att det är möjligt att få perfect picth. Det är humbug. Tyvärr.

Trots att det i pedagogisk forskning har skrivits otaliga artiklar om hur man utvecklar kreativa miljöer, visar effektstudier att resultatet av dessa strävanden för en mer kreativ miljö är nära lika med noll. En icke kreativ person påverkas inte signifikant trots dessa pedagogiska ansträngningar. Robben Ford, en mer framträdande gitarrist i sin generation, menade att det enda verkligt kreativa skapande som finns är improvisation. It’s spiritual. If you don’t get it, you don’t have it. Det säger allt och gäller antagligen allt kreativt utövande.

Alldeles ny forskning visar att det trots allt eventuellt kan finnas ett recept på kreativitet. Ett recept med signifikanta effekter i experimentella studier. Men det handlar inte om en lättsvald kur utan kräver en hel del mod och en stor portion öppenhet. Receptet heter interdisciplinäritet. Ett team som inbegriper människor från discipliner som ligger långt från varandra, höjer nivån av kreativ förmåga betydligt. Sådana så kallade interdisciplinära team kan bestå av enskilt mindre kreativa individer och prestera lika bra som monokulturer med mer kreativa individer. För att nå dit krävs dock en riktigt varierad grupp bestående av exempelvis en poet, en musiker, en nationalekonom och en ingenjör.

Om du upplever dig som icke-kreativ ska du se till att arbeta med människor som har en helt annan bakgrund än din egen. Var öppen och prestigelös och lämna din comfort-zone. Helt nyligen publicerade studier visade att dessa interdisciplinära grupper kan leverera värdefulla och kreativa idéer och innovationer. Men utöver denna interdiciplinära grupp krävs det en mycket medveten ledning. Ett traditionellt ledarskap fungerar inte. Numer finns även recept på detta.

En annan klassisk studie, gjord av Lee Fleming år 2004, visade tydligt att det bara är verkligt interdisciplinära grupper som kan skapa riktigt värdefulla lösningar. Dessa grupper var de enda som lyckades utveckla break through innovations som kom att bli värdefulla patent. Det finns såklart en bieffekt på detta kreativitetsrecept. Receptet levererar såväl fler som allvarligare misslyckanden. Men se det så här, som Professor Jones brukade säga, fail again, fail better. På individnivå har Robben Ford rätt; vissa har det och vissa har det andra inte. Men tillsammans går det att skapa nära mästerverk om vi vågar att förlora en liten del av oss själva. Egentligen har vi kanske inte så mycket att försaka förutom en bit av vår egen märkvärdighet och stolthet.