Var ska man då börja återgivningen av det första besöket på Konstfacks vårutställning? Kanske rakt fram och längst in från huvudentrén sett, dvs hos industridesign och formgiving intelligence. Kanske vore det vidare på sin plats att följa om inte en spikrak röd tråd så åtminstone ett rödfärgat, virrvarrigt garnnystan av vag logik.
Där vi nu befinner oss, rakt fram och längst in, kan man se två stycken relativt tydliga tendenser eller teman, inte rakt igenom förekommande men representerade genom mer än två individuella verk vardera.
Andreas Bergström, Joakim Petrusson, Antti Pulli och Christoffer Blixt söker sig samtliga bakåt till något eftersträvansvärt från förr. Andreas gör detta genom att söka sig till husbilens och husvagnens rot, sportstugan, med sin Core Camper – en modern sportstuga på hjul. I sitt projekt Verktygsförvaring för yrkesmålare har Joakim skapat ett nytt målarskrin för att återinföra en sofistikerad verktygsförvaring som tidigare varit en del av målarens yrkesidentitet. Antti har med en serie av koppar och karaff kallad Traditio velat kombinera influenser i det skandinaviska arvet, nätkorgen kring den ena koppen är exempelvis gjord efter samisk tradition. Utifrån konceptet kaffestund har Kristoffer skapat ett asymmetriskt bord som symbol för de stora tankar och ifrågasättanden som fick ta sin tid på de engelska kaffehusen under 1700-talet.
Även vården och hälsan får ta plats bland utställningsbidragen. Hampus Edström har designat en balansapparat för strokerehabilitering, där stor vikt lagts på att apparaten i fråga ska vara tilltalande både ur användningssynpunkt och rent estetiskt, under projektnamnet Emotionally durable homecare. Marie Johansson vill ge patienten kontroll och ansvar med sitt Patientens bord. Slutligen har vi Erik Westerdahl som valt att utgå från gentest och utifrån dessa göra en app och ett DNA-test-kit för hemmabruk, med tydliga instruktioner.
Bild på Erik Westerdahls test-kit lånad av konstfack
Beskrivningarna av verken känns inte alltid helt självklara men av en av utställarna får jag reda på att dessa var tvungna att komponeras långt innan projekten i fråga var färdigställda, eller i vissa fall kanske ens helt färdigtänkta, för att kunna tryckas upp i förväg av konstfack. Vissa har valt att göra sina egna beskrivningar för att tydligare koppla till det som faktiskt skapats.
Gemensamt för dessa projekt är en viss syn på tiden. En ambition att genom förebyggande handlingar förbättra framtiden, med hjälp av visdom från dåtiden eller handlingar i nutiden. Man vill åstadkomma något annat än, i förstahand, förbättrad estetik, förbättrad funktion och/eller förbättrade försäljningssiffror. Man vill att saker ska användas, i många fall till och med i egenskap av koncept med mycket större betydelser än objekten i sig, och inte bara begäras. Må hända vill man förändra inställningen till tiden. Pappmuggen och cigarettpaketen nedan är ett intressant exempel på detta. Dessa behållare eller förpackningar, som troligtvis men inte helt säkert tillhör Yi-Ying Hsiehs masterprojekt, har getts epitetet tidskapslar och i och med detta blir förbrukningen av innehållet en tidsresa på olika lång tid, en tidsresa vars längd står angiven på förpackningarna i fråga.
En liten bit ifrån tidskapslarna ligger ett par glasögon, gjorda av Mojdeh Hassani i trä och metall, som samtidigt för tankarna till John Lennon, post-punk och fiktionsgenren steampunk. Här har sökandet mot dåtiden fått en ny dimension i egenskap av fantasins dåtid, ett spår som vi kan följa genom att gå tillbaka samma väg vi kom, ut genom huvudentrén och in i den svarta byggnaden mittemot där bland annat ädellab/metal design, jewelery + corpus och fine arts håller till. Annie Hagvil och Anna Nordström med flera visar här upp hängsmycken, och annat, som för tankarna till mörk fantasy.
Viktoria Kindstrand står med ena halvan av sitt verk Socializing rooms för den mest gripande gestaltningen. ”Det måste vara en ’school shooting’ gestaltad med möbler”, säger min vän Johan och jag är beredd att hålla med. Detta verkar dock inte vara Viktorias intention. Med utgångspunkt i den psykologiska diagnostikmanualen DSM, som i slutet av förra året diskuterades i medierna och som just nu är under revidering, har Viktoria genom personifikation av möbler skapat ett klassrum med diagnosen ADHD. Till slut har vårt röda garnnystan också hittat fram till en fantasins tolkning av sjukvården.
Det var allt för nu men det finns säkert anledning att återkomma. Vi har ju exempelvis inte berört Jungha Lees masterprojekt Using Archetypes in the Design Process eller storytellingprojektet Dyke Hard.
Bilder, om ej annat angivits, tagna av Lars Harefjord
Writes about culture and lifestyle.