Konstfack vårutställning besök 2

”Gillar ni mörker?” som Hank von Helvete en gång frågade ett publikhav i Göteborg och sedan kastade karamellfärgsblod på massan, så som han påstod att Alice Cooper hade lärt honom att göra. Här kommer bjudas på lite sådant…alltså inte karamellfärgsblod…naturligtvis även lite ljus…tror jag…

Vi ska börja där vi slutade, hos psykologin, och ta denna väg in i berättelsernas vårutställning och sedan…ja, det återstår att se om det blir så mycket mer än så…

Kommer ni ihåg var det senast slutade? I den svarta byggnaden mittemot huvudentrén. Det är här vi börjar vårt andra besök.

Martin Leterius har, utifrån Carl Gustav Ljungs tankar om att möta sin egen skugga, genom fotografi försökt gestalta olika typer av mörker i både visuell och psykologisk mening. Tillbaka inne i huvudbyggnaden kan vi se personligt mörker, både psykologiskt och fysiskt, genom Yusi Chens berättelse A web spun inside my body, som utgår ifrån den smärta som en tumör i hennes mage åsamkat.

Även andras berättelser kommer till tals genom utställarna. Jonna Fransson återger med bilder och text sin morfars dagböcker om resor till Grönland, stenar och kärleksproblem i verket Hun giver mig intet tilbage. Moa Schulman berättar mångas historier när även hon fokuserar på dagboken men kanske i första hand som koncept och riktning, både inåt mot självet och utåt mot världen med hjälp av skriften, i verket med den sparsamma titeln ag-boken, bag-boken, dag-boken, fag-boken, gag-boken, hag-boken, jag-boken, mag-boken, nag-boken, rag-boken, sago-boken, tag-boken, vag-boken, zigzag-boken, åh äh öh!.

Pratbubblorna i Henrik Franklins lokala omvärldsatlas, i bilden som presenteras här tyvärr utan synlig textmassa, för oss vidare på temat att ge röst åt många, fast här troligtvis på en fiktiv nivå. Atlasen är en del av tre i den helhet som givits namnet Din tillgivne undersåte i maktposition, vilken i alla sina tre delar utgör berättelser från en och samma kommun. Joakim Ojanen samlar, under titeln Point of no return, berättelser av mer allmängiltigt slag då han genom illustrationer och en skulptur gestaltar reaktioner inför världens oundvikliga undergång. I ett husliknande rum visar Hanna Andersson upp sin Hieronymus Bosch-liknande framställning av berättelsen om en fiktiv världs förfall och en annans uppståndelse i kryphål i jorden under den förfallna, likt naturens återtåg efter en katastrof. Verkets namn, The myth about the dark and forgotten age X, anspelar på tidsåldern i fråga men X är också namnet på den bakterieform som efter hand börjar utvecklas till ett antidepressivt medel och därmed…wait for it…orsakar korruption, svält och sjukdom.

Någonstans längst in bland rummen finns John Jakobssons Den vidrige, vilket utgör namnet på en varelse mittemellan vår fantasi och verklighet, krypandes fram och tillbaka ur en gigantisk kokong. I sin utformning är varelserna gestaltningar av delar av vår utsida och de strävar efter att komma åt vår ångest och vårt obehag. Med tillhörande bok har John skapat ett helt koncept som, i både skrift och fysisk utformning, rör sig mellan naturvetenskap, pseudovetenskap och fabel. Till och med den blinda varelsens fladdermusliknande ljud för att kunna ekoloda sig fram genom världen kan höras.