INTRODUKTION
Det textformat som kallas essä är en alldeles egen genre, skild från till exempel den vetenskapliga avhandlingen eller forskningsartikeln. Essän utgör en övning för författaren i att kunna ringa in ett tema. Ibland innebär det avstickare in i logiska återvändsgränder, ibland blir det sjumilakliv i en kedja av argument. Sällan blir det entydigt, oemotsägligt eller invändningsfritt. Essän kräver mycket av sin läsare, både överseende och reflektion; att både kunna zooma ut och zooma in.
Det här är en långessä i fyra delar med rubriken ”Kapitalismen och de elaka problemen”. Det låter som en sagotitel, men texten är en reflektion som utgår från observationen att det kapitalistiska systemet för första gången är det dominerande ekonomiska systemet, globalt. Vad innebär det ansvaret, inte minst för kapitalismens kanske främsta institution: ägandet?
”Från licence to operate till abiltity to solve”
Del ett handlar om att de kapitalistiska institutionerna alltid levat i symbios med andra institutioner. Kapitalismen har kunnat fokusera på att skapa vinster åt sina ägare, och göra det genom att koncentrera sig på ett urval av problem som kunnat lösas med industriella metoder. Kommer man att axla ett större ansvar, nu när andra system haltar?
”Det vi inte kan mäta ska vi inte göra”
I del två beskrivs skillnaden mellan tama och elaka problem. Den sortens problemlösning som förfinats under de senaste drygt hundra åren är sämre på att lösa det vi kan kalla elaka problem – och de blir allt fler. Kommer man att kunna komplettera det förhärskande synsättet kring hur man löser problem?
”Att vara legitim – igen”
Den tredje delen tar upp kapitalismens legitimitetskris på 1960-talet och hur systemet idag står inför en motsvarande situation. Då lyckades man omdefiniera sig själv och sin roll – lyckas man med det igen?
”Affärskritiskt i tredje generationen”
Den avslutande delen handlar om hur företag och institutioner idag ofta förväntas ta delansvar för att lösa många av de elaka problem som vi möter på många områden: klimat, sociala orättvisor, ekonomisk ojämlikhet och så vidare. Här finns nya affärsmöjligheter – men det fordrar inte bara förändringstryck och förändringsriktning; det som ofta saknas är en kapacitet till förändring och det kräver inte minst en ”kapitalismens självrannsakan” och uppgörelse med föreställningar, ledarskap och strukturer från tidigare generationer. Kommer det att hända och vilken är i så fall drivkraften?
KAPITALISMEN OCH DE ELAKA PROBLEMEN
DEL I: FRÅN ”LICENCE TO OPERATE” TILL ”ABILITY TO SOLVE”
För första gången domineras världen av ett ekonomiskt system. Det är det kapitalistiska systemet. Det skriver Branko Milanovic i sin bok ”Capitalism, Alone” [1]. Kapitalismen verkar ha konkurrerat ut alternativen. Eller åtminstone tvingat dem att omformulera sig så att de kan samexistera med det kapitalistiska systemet – sådant det nu är [2].
Vad betyder denna hegemoni för det kapitalistiska synsättet för samhället i övrigt? Vi kan utan vidare anta att det direkt eller indirekt har påverkat kultur, politik med flera andra sektorer i vår samtid [3]. Det gäller inte minst avseende värderingar, normer och synsätt. Och när kapitalismen tar över och tvingar alternativen att anpassa sig eller försvinna förändras också i grunden kapitalismens ansvar. Ytterst handlar det om ägarna.
Ägaren är en central institution i det kapitalistiska systemet. Att äga hela eller delar av en verksamhet innebär en mängd rättigheter, inte minst till det ekonomiska resultatet av verksamheten. I aktiebolag är den rättigheten skyddad i Aktiebolagslagen och där står det att bolaget ska skapa vinster. Nivån på vinsten är något som bolaget själv beslutar om, men man kan inte välja bort att bolaget ska eftersträva vinst [4]. Denna lagstiftning är faktiskt ett skydd för minoritetsaktieägarna i bolaget, inte tvärtom [5].
Vinstsyftet innebär inte självklart att det kapitalistiska systemet och dess ägare kan ställa sig utanför samhället. Tvärtom genomsyras det samhälle som ofta utpekas som mest kapitalistiskt, alltså USA, av uppfattningen ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” [6]. Men det kapitalistiska systemets utgångspunkt är att bolagen först levererar årliga utdelningar. Sedan är det upp till ägarna att besluta om hur de ska använda; vissa donerar dem till universitet, muséer eller sjukhus, andra bygger palats, köper bilar eller stöttar sina politiska karriärer. Många investerar i andra företag.
Kapitalismens erfarenheter inramas av starka föreställningar om dess uppgift, både kring vad som är ”legitima” problem och hur de ska lösas.
Att kapitalismens erfarenheter, inbäddat i dess institutioner, kommer till användning inom allt fler områden, betraktas av många som något bra. Tanken är att konkurrens leder till att verkliga – inte påhittade – behov tas om hand och uppgiften att leverera vinst leder till en strävan efter effektiva verksamheter [7].
Men kapitalismens erfarenheter inramas av starka föreställningar om dess uppgift, både kring vad som är ”legitima” problem och hur de ska lösas. En av den moderna kapitalismens portalfigurer är Frederick Taylor, som trots att det är mer än 100 år sedan han var verksam, fortfarande har ett stort inflytande på hur verksamheter organiseras och leds. Taylor såg detta som en vetenskap och scientific management ställdes i samhällets tjänst för att komma till rätta med det problem som Taylor identifierat: ”the ineffiency in almost all of our daily acts” [8]. I och för sig ansåg Taylor att hans system skulle kunna användas i alla delar av samhället, inklusive filantropiska organisationer, kulturinstitutioner och skolor, men det var framför allt den unga industrialismen som tog till sig hans tankar. Problemet var ineffektiviteten, det var uppdraget att lösa. Och lösningen låg i ett vetenskapligt system för organisering och ledarskap.
När det gällde att tillverka och distribuera produkter och tjänster (och egentligen bara där) blev industrin under de kommande 120 åren osannolikt framgångsrik.
Det finns uppgifter i samhället som den ”vetenskapliga effektivitets-ansats”, som Taylor skapat och industrin anammat, inte kan lösa
I början av 1970-talet funderade stadsplaneraren Horst Rittel [9] på de problem han hade att lösa. Det ”vetenskapliga systemet” som många av samhällets aktörer, och framför allt industrin, utvecklat i Taylors efterföljd, var speciellt lämpat för saker som att ”förse alla fastigheter med ändamålsenliga avlopp, vatten och el”. Rittel kallade det för tama problem, problem som vi väl kan definiera, som vi sett förut och som vi vet att vi kan lösa. Han konstaterar med stolthet att byggnadsindustrin och företag med arkitekter, planerare och andra ”professionals” här hade varit otroligt framgångsrika.
Men, menade Rittel, som stadsplanerare ställdes han nu inför helt andra sorters problem. Hur bygger man bostadsområden som är integrerade, inte segregerade? Hur konstruerar man städer som inbjuder till delaktighet, medverkan och ansvarstagande? Han kallade dessa problem elaka (wicked) och här fungerade Taylors system inte lika bra.
Alltså: det finns uppgifter i samhället som den ”vetenskapliga effektivitets-ansats”, som Taylor skapat och industrin anammat, inte kan lösa. Det samhälle som å ena sidan gav det kapitalistiska systemet och industrialismen utrymme att med framgång, effektivitet och produktivitet lösa kända problem (i och för sig väl så komplicerade) behövde att någon annan institution tog ansvar för att lösa de elaka frågorna och komplexa utmaningar. I Sverige blev det systemets aktörer de statliga institutionerna, myndigheter, förvaltningar, kommuner, landsting, riksdagen, arbetsmarknadens parter, nationella och internationella organisationer, förbund och församlingar. Här skulle det lösas som vi inte sett tidigare, som vi inte kunde riktigt definiera, det som fordrade att många perspektiv bröts mot varandra och mot en långsiktig tidshorisont. Ett arbete med osäkert utfall men för allas vårt bästa och med stor transparens och ärlighet. Tänkte vi.
Konsekvensen är att det kapitalistiska systemets ägande inte längre anses ha bara rättigheter utan också ansvar.
Vi förflyttar oss fram till år 2019. Just nu händer två saker samtidigt, i global skala. För det första framträder sedan en tid allt fler problem som ”elaka” (och nya läggs till listan): miljöfrågan, social hållbarhet och så vidare. Det är problem som väl fyller det elaka problemets kostym: de är nya för oss, vi vet inte om de går att lösa, det finns många lösningar och vi har inte kriterier för att entydigt utvärdera vilken lösning som är ”bäst”. Vi kanske inte ens har ett ”språk”, en terminologi eller en begreppsapparat med överenskomna definitioner som vi kan använda för att beskriva och tala om de här frågorna. För det andra har luften gått ur de institutioner som traditionellt och historiskt hanterat problem med drag av sådan ”elakhet” i vår värld (både inom och bortom nationalstaten).
Konsekvenser är att det kapitalistiska systemets ägande inte längre anses ha bara rättigheter utan också ha ansvar.
Det är intressant att reflektera över att den observationen görs precis 50 år efter att 1960-talets ungdomsrevolt, med demonstrationer på gatorna, ockupationer och jättefestivaler kring ”peace, love and understanding” kulminerade.
Efter två decennier av privata och offentliga investeringar i återuppbyggnad efter kriget, vilket ledde till arbetstillfällen, vilket i sin tur ökade välståndet och blåste upp efterfrågan på varor och tjänster, överraskades näringslivet (och inte minst dess ägare) av styrkan och hätskheten in attackerna.
Fram till dess var näringslivet hårt fokuserat mot Taylors gamla fråga: hur ökar vi effektiviteten i våra verksamheter? Efterfrågan var omättlig, nu handlade det om att införa det ”vetenskapliga systemet” för ledning och organisering i verksamheterna för att på kortast och minst kostsamma sätt få ut produkterna. En tidigare ASEA-chef har beskrivit hur under 1950-talet bolaget skickade ett brev till sina kunder och uppmanade dem att behandla ASEAs försäljare med respekt eftersom ”det är svårare att få tag på bra säljare än att hitta nya kunder för ASEAs produkter” [10].
Sektor efter sektor av näringslivet ”industrialiserades” enligt dessa tankar. Men alla dessa ansträngningar ifrågasattes nu. I botten låg kritik mot det grundläggande syftet för verksamheten: att tjäna pengar till ägarna. Ifrågasättandet av ägandets motiv och därigenom också kapitalismen som system (eller tvärtom) upplevdes av vissa intressen som mycket oroade. Svenska Arbetsgivareföreningen SAF (idag svenskt Näringsliv) bad därför i mitten av 1960-talet välrenommerade forskare att ta fram en ”vetenskaplig” beskrivning av vilka värden som näringslivet och industrin skapade för alla delar i samhället, inte bara för ägarna.
Det blev till en av de få ”svenska” uppfinningarna inom området företagsledning: intressentmodellen. Det är en syn på företaget som ett öppet system, som har många relationer med sin omvärld (inte bara med kunder och ägare) och att dessa relationer handlar om utbyte, inte bara av pengar utan också av förtroende, säkerhet, upplevelser. Vidare måste detta utbyte skapa upplevda värden åt båda hållen. Ibland kan någon eller några av dessa intressenter vara viktigare än andra, men de finns alla med i bilden och för att företag ska ha potential för långsiktig överlevnad måste det framgångsrikt över tiden skapa värde för alla intressenter: anställda, ägare, kunder, leverantörer, samhällets andra institutioner osv.
Legitimiteten handlar inte bara om att uppfattas som ”värdig” att få rättigheter, utan också om att visa ett ansvar att agera.
I Sverige lyckades näringslivet övertyga sin omgivning om att det var så man tänkte och att man – även om man inte varit lika framgångsrik i alla relationer – ändå hela tiden arbetade för att skapa värden till alla intressenter. Med vissa eftergifter åt olika intressentgrupper under 1970-talet (Medbestämmandelagstiftning, Åman-lagar och – det som kanske var svårast att smälta – löntagarfondsdebatten) kom på det hela taget näringslivet ganska helskinnad från kritiken [11]. Men hjälp av kommunikation och retorik (och lite skruvande i verksamheterna) kunde man återskapa den legitimitet som man var en hårsmån från att tappa i gatu-demonstrationernas spår på 1960-talet [12].
Denna ”kapitalism med mänskligt ansikte” var till stor fördel när svenska företag 30 år senare efter östblockets sammanbrott var bland de första att etablera sig på de nyöppnade marknaderna. Att kunna visa att man skapade värde åt alla samhällets intressenter blev en examineringsfråga som gav dessa företag den eftertraktade ”licence to operate” på dessa marknader (de nu aktuella affärerna med Swedbank, Nordea, Den Danske Bank med mera visar väl att det fortfarande var mest kommunikation och retorik).
Förra gången näringslivet ägare och det kapitalistiska systemet ifrågasattes, återskapades alltså legitimiteten genom att investera i ett kommunikativt ledarskap. Kommer detta att fungera också i den ”kapitalismens kris” som nu är under uppsegling? I avsaknad av ”de andra” institutionerna och systemen, formade för att, från andra utgångspunkter, lösa elaka problem och det förhållande att de elaka problemen blir fler, större och elakare, riktas blicken mot hur det dominerande kapitalistiska systemet ska kunna ta sitt ansvar.
Nu handlar det inte längre om att kapitalismen behöver ”licence to operate”; det handlar om att det kapitalistiska systemet måste visa att det har ”ability to solve”.
Hotet mot kapitalismen och mot dess nyckelinstitution, ägarna, handlar fortfarande om att skapa och behålla legitimitet och tillit. Men legitimiteten handlar inte bara om att uppfattas som ”värdig” att få rättigheter – ”licences” – utan också om att visa ett ansvar att agera. För att bli legitim måste kapitalismen och dess institutioner visa att systemet har förmåga att ge ett positivt bidrag till att lösa de stora samhällsproblemen, de elaka problemen, vi står inför. När andra institutioner och andra system än det kapitalistiska numera verkar sakna dessa lösningar, är det kapitalets ägare som förväntas ta ett allt större ansvar för att göra det. Kommer man – vill man – axla ett sådant ansvar?
Fotnot:
[1] Milankovic bok diskuteras av Emanuel Sidea i Fokus 18-24 oktober 2019. Han noterar att kapitalismen kan komma i olika ”smaker” i olika sammanhang: jämför t ex den amerikanska och den kinesiska tolkningen av en kapitalistisk ekonomi.
[2] I Fred Åkerströms skillingtryckspastisch går texten: Sådan är kapitalismen / otack är den armes lön / Det är de rikas paradis men / ingen hör en fattigs bön.
[3] Begreppet hegemoni är bl a ett begrepp inom samhällsteori, som myntades under 1920- och 1930-talen av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Han menar att kapitalismen bygger på att ett dominerande skikt i samhället behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar rådande ordning. Ur de härskandes hegemoni kommer och överförs värderingar till de dominerade, vilka i sin tur tolkar, och accepterar, dessa värderingar som sunt förnuft. Antonio Gramscis hegemonibegrepp handlar således om dominans över kulturen, snarare än över ekonomin och politiken. Dominansen råder även över attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt normerna i samhället. (Wikipedia)
[4] Sedan finns det förvisso en bolagsform där vinstkravet har begränsats. Det kallas bolag med särskild vinstutdelningsbegränsning och det framgår bl a av att företagsnamnet följs av beteckningen (svb). Bolagsformen regleras i Aktiebolagslagens kap. 32 och syftet är framför allt att företagsformen är lämplig för företag som driver verksamheter som tidigare sköttes av det offentliga.
[5] Nachemson-Ekwall, S. (2018) Innovationsdrivande och ansvarsfullt styrelsearbete; det börjar med syftet. Vinnova 2018
[6] Aftonbladet undersökte 2015 varifrån denna devis, som tillskrivits både seriefiguren Bamse och Pippi Långstrump, egentligen kommer. ”Det litterära ursprunget tar oss till år 1947 och bilderboken ”Känner du Pippi Långstrump?”. Där skriver folkkära Astrid Lindgren en förklaring till varför Pippi agerat som hon gjort:
”Då blir de bägge tjuvarna så rädda och börjar gråta. Pippi tycker synd om dem och ger dem var sin gullpeng att köpa mat för. För Pippi är snäll. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” går det att läsa i.
Orden är alltså inte Pippis utan handlar om henne.”
(Aftonbladet 19 maj, 2015)
[7] Emanuel Sidea pekar i Fokus (18-24 oktober 2019) på att det ändrade beteendet hos kapitalismens främsta företrädare, ägarna, att konsumera i stället för att investera accelererar kritiken mot kapitalismen.
[8] Taylor, F.W. (1911 [1998]) The Pinciples of Scientific Management (Dover Publications, New York., sid iv)
[9] Rittel, H.W. & Webber, M M (1975) Dilemmas in a General Theory of Planning, Working papers from The Urban & Regional Development, p 155-169.
[10] Lars-Erik Lindbäck, noteringar från konferens på Institutet för Företagsledning (IFL), 2002
[11] Det gick till och med så bra att staten själv började driva verksamheter med den kapitalistiska modellen som förebild; sålunda skapade man Svenskt Stål SSAB, Svenska Varv och otaliga andra statliga koncernen. I sinom tid kom myndigheter som Televerket och Vattenfall att ”privatiseras”, fortfarande med staten som huvudägare, men nu med en ”kapitalistisk ägarrelation” till de nya bolagen.
[12] Detta beskrivs mycket väl i SK-gruppens jubileumsskrift Samrådsgruppen för kommunikationsfrågor, 50 år, författad av Lars Stålberg (2009, opubl.)
Skriver om politik och samhälle.