Bachs partita nr 2. för violin ackompanjerar dansarnas rörelser. I motljuset från en stark strålkastare ser vi silhuetter, scenen löses upp. Samtida stark scenkonst på Dansens Hus nya scen på Elverket. Premiär. Spända nerver. Briljans, virtuositet. Ett glissando som missar några cent, en dansare som glömmer och improviserar. Allt nästan omärkligt. En ny version av verket skapas inför våra ögon. Oefterhärmligt.*
För drygt ett år sedan fick jag och Quattroporte frågan om hur scenkonsten skulle klara pandemin. Skulle publiken återvända till teatrarna, konsertsalarna, danshusen och alla de andra fysiska arenor där scenkonsten under 1000-tals år hade utövats? Allt från stora institutioner till mindre privata scener hade gapat tomma i nästan ett år och förtvivlan var tydlig. Utövarna sökte andra jobb som ekonomin vore ett svart hål. Skrået utarmades. Detta verkade vara dödsstöten för scenkonsten som vi kände den.
Nya digitala tjänster och möjligheter försökte mer eller mindre framgångsrikt erbjuda nya alternativ för scenkonsten och dess publik. Zoom-teaterföreställningar, Albert Home och streamad scenkonst fungerade som ett andningshål och blev snabbt mer eller mindre vardag. Allt fler började se pandemins nödlösningar som exempel på framtidens scenkonst. Kanske hade den fysiska scenen överlevt sig själv på samma sätt som den fysiska butiken där H&M och andra stora handelsaktörer börjat överge sina butiker och staden?
Viva scenkonsten
Quattroportes analys överraskade. Vi kunde nämligen konstatera att det nu fanns, och fortfarande finns, ett stort och växande intresse för kultur och i synnerhet för scenkonsten. När covid-19 väl lättade på greppet var vår prognos entydig. Publiken kommer tillbaka. Doften, vibrationerna och övertonerna som finns i det absolut direkta utan möjlighet till redigering, omtagning eller auto-tuning verkar vara det som värderas högt. Äkta vara. Självfallet finns också aspekten av fest och det mänskliga mötet med i bilden men det är inte viktigast. Många aktörer tog mig på orden eller gjorde en liknande slutsats. När restriktionerna lättades öppnade alla scener med fler premiärer än någonsin förr och vissa föreställningar hade halvtomma salonger då utbudet blev större än någonsin förut och publiken helt enkelt inte hann inte med. Först ville man träffa familj och vänner innan man mäktade med föreställningen med stort F. Men så hände det. Fulla salonger. Glada människor. Upplevelserna. Den oro och osäkerhet som finns innan tenoren eller sopranen ska ta sitt höga c. Formanterna som river i oss. Gör det omöjligt att inte beröras.
Allt är inte tillbaka till det gamla. Rädslan för pandemier finns kvar. De digitala alternativen måste utvecklas. Metaverse som jag skrivit om tidigare kommer att bli en realitet och ett mycket livskraftigt alternativ; speciellt för den unga spirande begåvningen utan de ekonomiska resurserna som med hjälp av sin kreativa kraft skapa scenkonst av hög verkshöjd. Nästan på riktigt.
Ingmar Bergman och Ludwig Göransson
Slutet gott, allting gott? Nej, det finns mörka moln på scenens himmel. Publiken är missnöjd med en aspekt av scenkonstens utveckling, det vill säga scenkonstens aktörers bristande kapacitet i sammanhanget förnyelse och innovation, något som kan kopplas till just att scenkonsten ännu inte hittat formerna för det digitala erbjudande och uttryck som kommer bli allt viktigare i framtiden. Här behöver utövarna hitta kreativa samarbeten med digitala aktörer då det annars finns det en risk att scenkonsten långsiktigt går samma öde till mötes som den fysiska butiken nu de facto gör idag. Det är uppenbart att scenkonsten i just detta sammanhang står för kreativiteten medan skickliga digitala aktörer som exempelvis Fortnite erbjuder digital kompetens. Frågor som handlar om hur dansen, teatern och musikupplevelsen tar sig ut i Metaverse är oundvikliga. Blir det som på riktigt? Det handlar knappast om streamade föreställningar rakt upp och ner. Nej, jag ser framför mig Fröken Julie regisserat av Avatar-Ingmar och med en digital änglalik Inga Tidblad i en av huvudrollerna. Allt tonsatt av Ludwig Göransson.
Kulturstaden
Intresset för kultur och scenkonst genomsyrar samhället. Stora fastighetsbolag och stadsutvecklare har insett kulturens importans och vinner markanvisningar då de drar kulturkortet för att stärka sin ställning i relation till politiska aktörer och kommuner. Risken med den typen av kulturaccessoarstänkande är att den snart genomskådas i sin brist på långsiktighet och genuint intresse för att utveckla äkta scenkonst och kultur. Konsten är fri och det skrämmer och lockar. Jag ser flera fina exempel på hur stad och kultur kan samverka exempelvis i fallet Danskvarteret. Visst här finns ett mått av jäv från min sida. På de trendresor jag och Quattroporte gör utomlands ser vi bland mycket ambitiösa projekt där kulturen tar huvudrollen på ett genomtänkt och begåvat sätt. Det är sätt där kultur, scenkonst och stad bildar en helhet. En symbios där den ene inte klarar sig utan den andre. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver engagemang, resurser och vision. Inte minst ett jämbördigt förhållande mellan kultur och stadsutvecklingsambitionerna. Den ömsesidiga respekten måste finnas på plats.
Den sista tonen klingar ut på den 200-åriga violinen. Dansarna andas hårt och bugar. Äntligen en kväll som jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Tack för att du finns kära Scenkonst.
*Dansföreställningen Partita no.2 – sei solo är ett samarbete mellan den skotske storviolinisten Jonathan Morton, dansensemblen Scottish Ensemble och koreografen Örjan Andersson.
Writes about society, design, architecture, cars and climate.