Prometheus är tänkt som en prequel/fristående föregångare till den banbrytande skräckfilmen Alien som nu har dryga 30 år på nacken. Filmen markerar också Ridley Scotts återkomst till science fiction genren efter att ha gjort två av dess mest berömda filmer, Alien och Bladerunner. Att leva upp till detta sammanlagda arv är inte lätt. Förväntningarna på Prometheus är alltså skyhöga och antalet inlägg som dykt upp på internet där förväntningar och farhågor luftats har legat på en konstant hög nivå under flera års tid.
När Alien kom så skrämde den vettet ur en hel värld, det kommer inte Prometheus att göra. Prometheus är inte en skräckfilm utan har mer gemensamt med de mer actionbetonade filmerna i Alien-serien. Denna liknelse till trots handlar det inte om någon actionrökare, utan mera om en eftertänksam sci-fi med inslag av action och elaka utomjordingar.
Jag vill verkligen älska Prometheus förbehållslöst. Det är så ovanligt nuförtiden med storfilmer som inte görs för kärlekskranka tonåriga oskulder från USA, en genre som inte ens passade mig när jag var en tonårig oskuld. Men tyvärr så visar det sig att vår relation får problem ganska tidigt.
Prometheus är grymt snygg. De otroliga vyerna, både på jorden och annorstädes. Rymdskeppsdesignen är klockren, om du lämnade biografen och inte ville ha ett Prometheus rymdskepp i födelsedagspresent så är det något underligt med dig (eller mig?). Coola, snygga manicker och datorer, japp. Kort sagt, budgeten lyser igenom i allt, utom manuset. Det cirkulerar rykten på nätet att filmen ursprungligen skrevs för att vara en rak prequel till den första Alienfilmen från 1979, men att den senare omarbetades efter att Ridley Scott tagit på sig regissörsjobbet. Omarbetningen gjordes av Damon Lindelof, mest känd för att ha improviserat sex säsonger av TV-serien Lost, resultatet av omskrivningarna blir en film som inte kan bestämma sig för vad den vill. Det förekommer ett flertal outnyttjade/oförklarliga kopplingar till Alien som enbart tjänar till att få filmen att tappa bort sig och sina tittare. Med detta sagt så vill jag dock påpeka att trots manusets svagheter så sopar filmen golvet med de flesta andra blockbusters som Hollywood presterat på senare år, Transformers 1-3, Battleship, Twilightfilmerna osv.
Inte en perfekt film men snyggare än allt annat därute just nu och smartare än det mesta (naturligtvis inkluderar detta påstående endast popcornfilmer).
Men en recension är ju inte komplett utan lite djupare tankar (gnäll) över sånt som jag inte gillade. Så för er som gillar sådant så vill jag bjuda in er till avdelningen ”You did what?!?” på andra sidan Spoiler Alerten.
Spoiler Alert – Spoiler Alert – Spoiler Alert – Spoiler Alert – Spoiler Alert – Spoiler Alert
Hej igen
Det har förekommit en del kritik mot den vetenskapliga riktigheten i vissa av filmens delar, bland annat talas det om problem med kompatibiliteten mellan Darwins läror och det som sker i filmen (både recensenter och filmens biolog påpekar detta). Detta tror jag handlar lite om vilken synvinkel man anammar. Filmen börjar med en storslagen scen som jag tolkade som att en av utomjordingarna (space jockey, för er som är insatta) gav sitt liv för att ge liv åt jorden, en av de teorier som finns kring livets uppkomst på jorden är att livets molekyler kom från en extern källa och hamnade på jorden genom ett meteoritnedslag eller dylikt, utomjordingen skulle i detta fall hamna i kategorin dylikt. Vi får senare veta av Noomis karaktär att de här utomjordingarna kallas ingenjörerna (av vilka framgår inte, det kan vara bara Noomi och hennes pojkvän som kallar dem det) för att de har skapat oss. Det är i samband med detta som filmens biolog tycker att hon är lite elak mot Darwin. Ännu senare i filmen bekräftas människans släktskap med ingenjörerna genom ett dna-prov som visar att ingenjörerna är människornas genetiska förfäder. Denna information kan tolkas som ett avfärdande av Darwin, men kan lika gärna härledas till språkliga brister hos allas vår Noomi. Betänk att filmen är amerikansk och att dialogen således skrivits av amerikaner, sett med dessa ögon kan Noomis ordval bara vara ett utslag av Homo-centrism (alltså en vilja att särskilja människan från resten av naturen, något som är väldigt vanligt i USA). När Noomi säger att ingenjörerna skapade oss kan hon lika gärna tala om livet på jorden och när dna-provet görs kan resultatet syfta på jordiskt dna snarare än mänskligt, bara det att människan får agera måttstock i mätningen. Sett ur ett sådant perspektiv fungerar vetenskapen fortfarande, väljer man däremot att tro Noomi på orden så är det sant att filmens vetenskap faller ihop som en klappstol under elefant.
En annan scen som tål att tittas på är den som nämndes tidigare där människan och ingenjörernas släktskap bekräftas. Noomi med vänner hittar en utomjordings huvud, huvudet exploderar och de bestämmer sig för att dna-testa resterna. Ok till scenens försvar kan man nämna att biologen inte är närvarande, det är bara Noomis arkeolog, en medicinsk läkare och David (en android) som arbetar på huvudet. Det löjeväckande i scenen är naturligtvis att de dna-testar en varelse från en annan planet, man kan ju hoppas att de hade använt sig av annan terminologi om biologen varit närvarande men det är inte helt säkert. Att en varelse från en annan planet ens skulle ha dna som de kan testa är inte givet. Liv som vi definierar det innefattar ett replikationsmoment men det finns inget som säger att liv innehåller dna, det måste naturligtvis finnas någon struktur som ligger till grund för replikationen men den kan bestå av en myriad olika saker förutom dna.
Var befann sig då biologen när de skulle behövt hans hjälp med terminologin, jo han var ute på tur.
Det var en gång en biolog, en geolog och en fallisk rymdmask…
Det börjar med att en biolog och en geolog som är fast i tunnelsystemet medan en storm rasar utanför får besked av Prometheus kapten om att datorerna har hitta ett svagt livstecken en kilometer väst om den plats de befinner sig på. För ovanlighetens skull reagerar –ologerna på ett sätt som i de närmaste är helt okänt i den här sortens filmer, de beger sig österut. De hamnar då i en kammare som expeditionen varit i tidigare och stöter där på en blek meterlång rymdmask (den falliska masken) som simmar omkring i en svart sörja på golvet. Biologen faller då tillbaka i standardbeteendet för genren och när denna mask reser sig upp ur sörjan, tänk kobra, går han ner på knä och pratar bebis/husdjursspråk med den. Du är en sån fin flicka, kootchi kootchi koo… Som svar på dessa närmanden så öppnar sig främre delen av masken, tänk ännu mer kobra, och detta till trots så ska biologen fram med handen. Scenen slutar naturligtvis med döda –ologer. Som biolog så måste jag ju undra om man i framtiden, filmen utspelar sig 2194, utrotat alla ormar och alla spår av dem i litteraturen för rymdmaskens agerande skriker ju hotbeteende, det känns också som att det borde finnas en konsensus på framtidens biologutbildning att om du konfronteras av utomjordiska livsformer iakta försiktighet.
Den sista saken jag tänker bråka om är Noomis bebis. Noomis karaktär är ofrivilligt barnlös, vi får inte veta exakt varför hon inte kan få barn men felet ligger hos henne, men under filmens gång har hon sex med sin pojkvän efter att denne utsatts för utomjordisk sörja. Han dör dagen efter och vi får strax efter det veta att Noomi är gravid, i tredje månaden! efter lite het sex kvällen innan!! och att det inte är mänskligt!!! Lång historia kort, det blir en abortscen i medicinlabbet och hennes bläckfiskliknande avkomma lämnas att dö i steriliseringskammaren för att senare bli en del av handlingen igen när dess fullvuxna form attackerar en ingenjör som ger sig på Noomi. När det är dags för denna fajtscen så har avkomman hunnit växa till sig och har tentakler på 3-4 meter. Så till analysen: Noomis livmoder och/eller ägg fungerar inte, den infekterade sperman tar sig in och lyckas trots detta få igång maskineriet. När den sedan aborteras är avkomman i storleksordningen bebis, kanske lite större, och den tillväxten har ”han” lyckats med på mindre än ett dygn. Det finns en anledning till varför en graviditet tar den tid den tar, den energi som behövs för tillväxt måste kunna tillgodogöras på ett sätt som är säkert för både mor och barn. Här har avkomman blivit lika stor som en bebis utan att Noomi påverkats nämnbart fysiskt. Efter aborten växer bebisen och blir 3-4 meter stor i ett sterilt laboratorium, det finns ingenting att äta i ett sterilt laboratorium. Så om ”han” inte äter metall och är fotosyntetiserande så är detta en oerhörd prestation. Att växa till vuxen storlek på den energi som följde med i spermien, wow.
Striden mellan Noomis bebis och ingenjören slutar med vad som kunde varit filmens höjdpunkt men istället blev dess i särklass sämsta scen. Noomis bebis slänger sig över ingenjören och trycker ner en tentakel i dennes hals, alla som sett någon Alien film satt nog och tänkte ”facehugger”!! efter detta tilltag dör den (”facehugger”!!!). Jag såg den scenen och tänkte ”fan vad bra, bara en sista scen där vi får se ingenjören öppna ögonen/stappla därifrån/visa något livstecken så har vi den perfekta prequeln. Får vi bara se att han lever så vet vi ju att han tar sig tillbaka till ett av de andra skeppen, dör i pilotstolen av en ”chestburster” efter att ha tagit sig från planeten, kraschat på Lv-426, och aktiverat en nödsignal, ”chestburstern” är en drottning som lägger en massa ägg. Allting förklarat, allting passar, sweet!
Mycket riktigt så kommer scenen vi väntat på, vi är tillbaks där striden ägde rum, ingenjören öppnar ögonen o c h det börjar rycka i honom och hans bröstkorg exploderar och ut kommer en protoalien. Det är lika uppenbart att det är en Alien som att det inte är det, denna korsning mellan en haj och en Alien står där som tyrannosaurusen i Jurassic park och skriker och sedan bryter vi. Tack Ridley (filmbolaget) ni har just förstört allting. Den här scenen gör att hela förklaringen vi hade går åt skogen, vi har en protoalien på en tom planet. Hur ska den kunna bli en alien? Ni har precis gjort så att det behövs en film till för att förklara hur vi kommer från protoalien till Alien, kunde ni inte bara klippt när han öppnade ögonen.
Och nu till prisutdelningen:
Bästa skådespelarprestation:
Michael Fassbender som David är precis så psykotisk och omänsklig som hans felprogrammerade android bör vara utan att för den skull vara en uppenbar onding. Han är charmig och kul, men man ska akta sig om han vill bjuda på en drink.
Sämsta skådespelarprestation/karaktär:
Ett pris som delas mellan Charlize Theron och Logan Marshall Green, som spenderar sin tid på duken med att försöka vara Tom Hardy, vars karaktärer är utomordentligt endimensionella.
Dummaste karaktär:
Rafe Spall som biologen Millburn, i sin dummaste stund ser han till att han själv blir dödad och som ett resultat av hans agerande dör 5 eller 6 andra personer också.
Biggest Bad Ass:
Ett pris som går till Prometheus besättning (3 pers), elaka rymdmonster försöker ta sig ombord på skeppet, inga problem jag tar mitt handeldvapen och går och fixar det. Ondingar tänker utrota mänskligheten, det är lugnt, fixar det också.
Hårdaste konkurrenten, Noomi och hennes bebis/abort.
Coolaste rymdskeppet
Prometheus, jag vill ha ett.
Writes about culture.