Det är idag 250 år sedan Beethoven föddes. Sannolikt en av världens genom tiderna mest talangfulla personer. Att som döv lyckas skapa några av musikhistoriens största verk är helt obegripligt. Att dessutom vara den första kompositören att etablera den romantiska stilen inom musiken, även det som döv, är alldeles mirakulöst. Nej, det går kanske inte att jämföra, men jag har svårt att tro att Leonardo da Vinci hade kunnat måla Nattvarden som blind. Inte heller tror jag att Shakespeare hade kunnat skriva fantastiska dramer och sonetter om han lidit av svår afasi. Beethovens kreativa förmåga måste vara en av mänsklighetens mest anmärkningsvärda.
För att kunna klara av Beethovens prestation måste han haft absolut gehör, förmåga att kunna känna igen frekvenser och veta vilken ton det är. Beethoven kunde också identifiera harmoniernas alla toner, även om det rörde sig om komplexa klanger. Det är mycket ovanligt att ha en sådan förmåga, men det finns människor som har den typen av fallenhet. Jag själv har haft förmånen att få jobba med några sådana personer. Ingen av dessa var dock döv.
Det som gjorde Beethovens förmåga anmärkningsvärd var den kreativa aspekten, att utan yttre hörselstimuli under decennier kunna skapa stor musik, måste det krävas en kreativitet som inte är av denna värld. Jag har tidigare skrivit om kreativitet i ett antal artiklar, exempelvis om du är kreativ, vad forskningen definierar som kreativitet med flera.
Det vida missbrukade adjektivet världsklass,
skulle jag vilja hävda bara är definitionen på något
icke kreativt och i det närmaste debilt.
Att kunna skapa något nytt och värdefullt riktigt snabbt, brukar definieras som kreativitet i forskningen. Jag menar att det idag finns en missuppfattning om vad som är äkta kreativitet. Att utveckla något som är skojigt och normbrytande är snarare poserande än äkta kreativitet. Att tillsammans utveckla en vision är inte heller kreativitet utan kort och gott en workshop. Det finns en anledning att ordet världsklass återkommande används alltför ofta i den typen av arbeten. Det missbrukade adjektivet världsklass skulle jag vilja hävda bara är definitionen på något icke kreativt och i det närmaste debilt.
Beethoven ägde en enorm kreativitet och han respekteras också för sina superkrafter. Idag är den typen av individuell kreativitet snarast något suspekt. Det som inte skapas av kommittéer, reklambyråer och andra, av någon institution, kreativt certifierade personer äga inte tillträde. De kan väl ändå inte vara kreativa på riktigt? Om det ändå skulle dyka upp kreativitet utanför dessa rum får det ungefär samma effekt som den överviktiga mannen som exponerar sina väl D-kupetunga mansbröst på badstranden.
Om det bara gällde misslyckade kommunikationskampanjer drivna av önsketänkande och elitism vore det väl en sak. Problemet är att dessa misslyckade kampanjer, skapade av så kallade riktiga kreatörer, som nu också börjar påverka företagens strategiska och visionära utveckling. På samma lösa grund, med en kombination av poserande och workshop, utvecklas så kallade strategier som långsiktigt kommer att skada företagen i grunden. Företag som tror att de köper kreativa byråers erkända expertis som ska föra det stackars oförstående företaget till omåttlig framgång.
Kära företagsledare: Kreativiteten finns inte där ni letar just nu. Ställ er följande frågor, tänk efter och ge er själva ett ärligt svar. För ert företags framtids skull.
- När löste den kreativa kraft ni anlitar ett verkligt svårt problem. Ett problem som alla andra gått bet på?
- Har den kreativa kraft ni anlitat bidragit till att lösa ett elakt problem?
- Har den kreativa kraft ni anlitar skapat något som får andra människor att känna sig mer mänskliga?
The proof is in the singing. Om en sångpedagog själv inte kan sjunga bra, hur ska denne då kunna lära andra att sjunga bra? Svaret är enkelt. Det är de kreativa som äger kreativiteten. Så enkelt är det. Men inte för alla. Inte för en specifik organisation eller avdelning på ett företag Kreativitet är en av de egenskaper som är mest avundad. Det är en så kallad mjuk talang som är mycket svår att nära och mycket lätt att förstöra. Det är en förmåga som kan flytta på berg och den kan som inget annat lösa elaka problem. De olösliga problemen. Kreativitet är en kraft som kan få det omöjliga att bli möjligt, ungefär som att skriva en 9:e symfoni som döv.
Då jag var ungefär 14 år överhörde jag följande dialog mellan två överförfriskade tonåringar bakom Centralkiosken i Kalix. Föreställ er brett Kalixmål: No är Beethoven otroli. Tänk att han kunde skriva musik å vara döv. Kompisen svarar: Int’ är väl de nå, Stevie Wonder är ju blind.
År 2020 har varit mycket svårt och har varit helt definierat av ett förmörkande elakt problem. Det hade till exempel behövts så många fler verkligt kreativa människor bland de som hanterat den pågående pandemin. Vi hade behövt människor som kunnat föreställa sig det otänkbara och agerat på just det otänkbara. Istället har så kallade experter och låtsaskreativa använt gamla metoder för sent. Metoder som haft direkt skadliga effekter. Detta faktum är definitionen på förstörelse, inte kreativitet. Min förhoppning är att vi under kommande år välkomnar de äkta kreativa människorna in i styrelserummen, in i ledningsgrupperna, in i politiken och hos våra myndigheter. Om vi inte gör det kommer de elaka problemen att plåga oss. Utan uppehåll. Länge. För det är bara kreativiteten som kan rädda oss i de elaka problemens tidevarv.
Peter Majanen
Writes about society, design, architecture, cars and climate.