Almedalen den 3 juli 1985

Palmes sista tal

Pernilla Wahlgren springer in på scenen i träningsoverall och med fluffigt 80-tals hår. Två struttiga dansare sliter hårt med att höja stämningen. Gitarristen i bandet är riktigt bra och jag imponeras över hur han spelar 16-dels funkkomp på D- och G-strängarna. Ömsom dämpande ömsom klingande. Han verkar kunna markera vilken synkop som helst. Han är på något sätt kvällens behållning. Efter Piccadilly Cirkus och några odefinierbara flöjttoner av Pernilla stiger Olof på. Olof Palme har på sig en ljus sommarjacka och är både sportig och trött på samma gång. Det finns en resignation över hela hans gestalt.

Jag gillade Palme – men jag kommer inte ihåg ett enda ord av hans tal. Det var hans sista Almedalen. Men det kunde väl ingen veta då? Däremot glömmer jag aldrig gitarristens 16-delar.

Liknande inlägg

Skriver om samhälle, design, arkitektur, bilar och klimat.

Mer om Peter