Den framstående och vitt kända arkitekten Rem Koolhaas var curator för årets arkitekturbiennal i Venedig; Fundamentals. Våra förväntningar var onekligen höga inte minst med tanke på att Koolhaas givit de 40 ländernas deltagande utställare i uppdrag att påvisa modernismens inflytande på samhället och arkitekturen.
Går det att producera ett gott och vackert samhälle baserat på en idé som modernismen – eller resulterar allt i en dogm som kväver annorlundahet och livsvärde? Kan ideologi skapa goda och livskraftiga samhällen med värde för de som lever där och för de generationer som kommer efteråt?
Många är de som skrivit, analyserat och mestadels framhävt miljonprogrammets misslyckande, vilket har överskuggat mycket av det andra och det goda som faktiskt skapades i dessa ofta förkastade så kallade moderna strukturer. Utställarna på Biennalen visade på ett nyanserat sätt hur modernismens ideal på olika sätt har tjänat samhällsutvecklingen. Ibland bra. Ibland dåligt.
Modernismens okänslighet exemplifieras i Fundamentals av rovdrift på stadskärnor och miljonprogram som kommit att resultera i ångest för att bygga nytt och skapa för framtiden. Det glöms oftast bort att inget har lyckats ersätta modernismens framtidstro. Och ännu oftare att postmodernismen visade sig vara kejsarens nya kläder vilket, om möjligt, gjorde framtidsrädslan ännu större.
I retrospektiv tycks Rem Koolhaas lite uppgivet mena att vi står inför tabula rasa. Han erkänner motvilligt sin beundran för Michelangelos arkitektur som enligt Koolhaas helt saknar en övergripande idé. Där delarna ibland är groteskt fula eller bara meningslösa men som i helhet skapar något med ett evigt värde. Koolhaas tycks för en gång skull tycks känna sig medelmåttig.
Mitt i denna vilsenhet finns det dock frön till något nytt, något som kan skapa den nya staden. En stad som fylls av annorlundahet och livsvärde. Quattroporte tar nu besöket vidare med närmare studier och kvantifiering av en handfull intressanta trender vi identifierade på i årets Biennalbesök i Venedig.
