Venedigbiennalen 2015

Venedigs 56e konstbiennal gjorde inte den politiskt korrekta besviken.

Med förstoringsglaset på dagspolitiken och de stora skeendena som migration, krig och orättvisor var kuratorns Okwui Enwezors biennal oväntat väntad.

Det var dödskallar, vapenarsenaler och avbildningar av kvinnor i olika utsatta situationer som dominerade. Allt detta är hedervärt, men konst som berör blev det inte. Snarare var utställningen visuellt förutsägbar och konceptuellt endimensionell med några lysande undantag. Låt oss därför fokusera på undantagen.

I Arsenal-området berörde Italiens paviljong det mänskliga minnet och hur viktigt just minnet är för att kultur ska kunna skapas. Om vi inte erinrar det vi upplevt finns inte förutsättningarna för de berättelser, värderingar och koder som är kulturens DNA. Utan minnet blir människan ett känslostyrt, lynnigt djur som kan tillåta sig vad som helst. Med minnets hjälp kodifierar vi historien och samtiden. Umberto Eco hävdar i en filmtriptyk att utan minne har människan ingen själ. Vad händer i en digitaliserad värld där minnet inte längre är en kvalitet vi behöver utveckla utan istället tas om hand av informationsteknologin? Betyder det att människan utvecklar en kultur utan djup och själ? Kanske blir vi ”mindre” människor? Den italienska paviljongen och kuratorn Vincenzo Trions gav upphov till många frågor. Tacksamt lämnade han åt besökarna att söka svaren själva.

Japans paviljong med Chiharu Shiotas installation The Key in the Hand var en av Biennalens mest visuellt slående utställningar. Med 180 000 nycklar upphängda i 400 km rött garn kring två båtar vill hon visa det hopp som en nyckel och mänskliga relationer kan ge. Än en gång är det minnet, här representerat av en nyckel och mänskliga band, som gör att kulturen existerar. Båten symboliserar den skyddande hand som vi alla behöver.

Katalanske konstnären Jaume Plensas utställning Together i Basilica di San Giorgio Maggiore var en av få som klarade av att lyfta migration utan att köra över oss med ett blytungt politiskt korrekt manifest. Hans storskaliga skulpturala installationer var lätta, flyktiga och visuellt intressanta, som mitt i all tyngd och det 400-åriga kyrkorummet ändå kändes förunderligt relevanta.

Quattroporte har besökt Venedigbiennalen de senaste tio åren och det har varit en värdefull källa för att se vart samhället i stort är på väg och förstå vilka konsekvenser som de kan innebära. Med några få undantag var detta år – mer än någon annan gång tidigare – utan hopp, tillbakablickande och ångestfullt. Vi får hoppas att 2015 års Biennal bara är en plump i protokollet och inte en valid och livskraftig framtidsvision.

Peter Majanen