Många av mina starkaste upplevelser har jag fått i Milano. Som när jag åkte taxi med öppna fönster i juli och den varma sommarnatten som omslöt mig. Eldskriften vid Porta Romana upplyste mig att det var plus 31 grader ute. Jag kände mig obeskrivligt fri. I Milano är det möjligt. Så var det också för sexton år sedan när jag gick på Domus Academy. Mitt första möte med en stad som har en verklig kulturell kärna. Det visade man även 2018.

Jag har rest till Milanomässan sedan 2002 och jag har sett trenderna komma och gå. Från tidig 2000-talsoptimism med dess estetiska experiment – jag glömmer aldrig Driades utställning från mitt första besök – till den djupa ekonomiska kris som nästan dödade all magi. Design är ett starkt och sublimt uttryck för de kulturella och värderingsmässiga strömningar som vi ännu inte sett i mätningar och dataanalyser. Nationalism, postsekularisering och delningsekonomin pockade på vår uppmärksamhet i denna betydelsefulla årligt återkommande designhändelse tidigt. Jag såg och jag förstod och jag försökte också få andra att förstå. Oftast förstod ingen. Eller ville man helt enkelt inte förstå vad som höll på att hända? Vi är där nu. var det ingen som ville tro. Det här är världens största och mest respekterade designevent med hundratusentals människor och tusentals utställningar. Jämfört med svenska Almedalen är detta vackrare, smartare och långt mer provocerande. Som vanligt fanns det mycket att se.

Tre saker som jag såg som berörde mig lite mer:

Kontextdriven utveckling

Jag tror att kontexten blir allt viktigare. Sammanhanget för vårt varande. Livet vi för. Betydelsefulla utställningar i Milano i år var sällan enskilda föremål såsom stolar, soffor eller bord. Nej, det var snarare hela system som samspelar med omgivningen och platsens specifika förhållanden. Kontexten tydliggjordes i att design är kopplad till staden, arkitekturen och den lokala kulturen, på ett ofta intrikat sätt med hög integritet och utan inställsam generalism. Kanske lite som en fuga, där de enskilda och självständiga stämmorna tillsammans skapar en polyfon helhet.

Den kulturella kärnan

Breda visioner och goda föresatser om att skapa en bättre och mer hållbar värld saknades, till min stora glädje. Det finns inget som gör mig så trött som dessa allmänna värdegrundsuttalanden som avintellektualiserar och dödar allt som är av värde. Årets utställare uppmanar oss också att lämna diskussionen om modernitet och postmodernitet bakom oss, och menar att den debatten är såväl meningslös som fruktlös. Kanske är detta en spark i veka livet på arkitektur- och designteoretiker? En vink om att vi istället ska fokusera på vår kulturella kärna. En kärna hämtad ur det lokala, specifika och djupt förankrade i människa och plats. Hur många svenska företag har en kärna idag eller tillåter en dylik att utvecklas? Är nordisk design tillräckligt specifik i detta sammanhang? Kanske är det idé att ta vara på och utveckla vidare.

Staden som testbädd

Varför inte bara göra det? Sluta hindras av goda föresatser, visioner och värdeord och istället skrida till handling och faktiskt göra något. Våga. Kreativt. Innovativt. Många kreativa experiment integreras i staden i Milano detta år. Till synes utan vackra ledord. Resultatet får tala för sig själv. Det är dags även för oss här hemma att prata mindre och göra mer anser jag. Inte ytterligare en plan som läggs till handlingarna. Tack.

 

Tre bildexempel från årets Milanoresa:

Porta Nouva – Isola

Den nya delen av Porta Nouva som innehåller en större andel kommersiella fastigheter med kontor och butiker var mycket speciell. Det finns en magnetism på denna plats som är ojämförligt den största på en nyutvecklad plats som jag hittills har upplevt. Om Hammarby Sjöstad är Camilla Läckberg är detta Elena Ferrante eller för den delen Umberto Eco. Med ett barskt formspråk kontrasterar Isola mot Stefano Boeris nu världsberömda vertikala skogsbeklädda skyskrapor. Här testas nya idéer med gemensamt skapade parkytor och offentliga rum.

Porta Nouva – Isola

House in Motion

En utställning på Milanos universitet som fokuserade på relationen hem och mobilitet. Vackra paradoxer gjorde oss mycket upplyfta. Alla experiment kopplade till platsens kulturella kärna. Här stannade vi länge.

House in Motion

Fondazione Prada

Sist men inte minst OMAs nya tillbyggnad av Fondazione Prada. En vit monolitstruktur i bästa samspel med områdets fabrikskänsla. Skrämmande, mäktig och intellektuell. Det finns så mycket mer att berätta och vi kommer som vanligt ta med denna erfarenhet i Quattroportes arbete och min rådgivning till alla er som vill skapa en mer tilldragande, bättre och vackrare värld. För min del innebär det att jag kommer att återvända till Milano om ett år för att få uppleva det jag aldrig får uppleva här i Stockholm eller Sverige för den delen. För trots Sveriges fantastiska ekonomi och moraliska världsherravälde känns vi som dvärgar då det gäller andra områden. Gud, vad jag längtar efter en ny Gunnar Asplund. I dessa tider av meningslösa start-ups och klimatdjävlaångest behöver vi något litet mer hållbart. Och vackert.

Fondazione Prada

Skriver om samhälle, design, arkitektur, bilar och klimat.

Mer om Peter

Liknande inlägg