Many of my strongest experiences have taken place in Milan. Travelling in a taxi with open windows in July being embraced by the warm night air. The fire writing at Porta Romana informed me that the temperature was 31 degrees Celsius outside. I felt indescribably free. In Milano it is possible. This was also the case sixteen years ago while I was attending Domus Academy. My first meeting with a city that has a true cultural core. They proved this again in 2018.

I have come to the Milan fair since 2002 and I have seen the trends come and go. From early 21st century optimism with its esthetical experiments – I will never forget the Driades exhibition from my first visit – to the deep economic crisis that almost killed all the magic. Design is a strong and sublime expression of the cultural and values connected currents that we have yet to be able to pick up in measurements and data analyses. Nationalism, post secularisation and shared economy caught our attention during this important annual design event early on. I saw this and I understood and I also tried to make others understand. Usually no one understood Or did they simply not want to understand what was happening? We are there now. Was there no one who wanted to believe. This is the world s largest and most respected design event with hundreds of thousands of people and thousands of exhibitions. Compared to Sweden’s Almedalen this is more beautiful, smarter and far more provocative. As usual there was lots to see.

Three things that I saw that moved me a bit more:

Context driven development

I think that context is becoming increasingly important. The context of our being. The lives we lead. Important exhibitions in Milan this year were rarely individual items like Chairs, couches or tables. Rather it was whole systems interacting with their surroundings and the specific circumstances of its location. Context was emphasised by the connection of design to the city, to architecture and to the local culture, in an ofte intricate way with a high level of integrity and without ingratiating generalism. Perhaps a little like a fugue, where the separate and independent voices together create a polyphonic whole.

The cultural core

Broad visions and good intentions for creating a better more sustainable world were absent, to my great joy. I find nothing more tiresome than these general statements on values that de-intellectualise and kill everything of value. This years exhibitors encourage us to leave the discussion of modernity and postmodernity behind, meaning that the debate is both meaningless and fruitless. Maybe this is a kick in the pants for architecture and design theorists? A hint that we should be focusing on our cultural core instead. A core gathered from the local, specific and deeply anchored in man and place. How many Swedish companies have a core these days, or would allow one to develop? Is Nordic design sufficiently specific in this context? Maybe this is an idea worth latching on to and developing further.

The city as a proving ground

Why not just do it? Stop being hampered by good intentions, visions and key values and instead spring into action and actually do something. Dare. Creative. Innovative. Many creative experiments are integrated in the city of Milan this year. Apparently without beautiful guiding words. The results allowed to speak for themselves. I think it is time for us here at home to also talk less and do more. Not another plan added to the pile. Thank you.

Three pictures from this years trip to Milan:

Porta Nouva – Isola

The new part of Porta Nouva that contains a greater number of commercial properties with offices and stores was very special. There is a magnetism in this place that is incomparably the strongest that I have ever experienced in a newly developed places. If Hammarby Sjöstad is Camilla Läckberg this is Elena Ferrante or for that matter Umberto Eco. With a brusque form language Isola contrasts Stefano Boeris now world famous vertical forested skyscrapers. Here new ideas are tested with communally created park spaces and public rooms.

Porta Nouva – Isola

House in Motion

An exhibition at Milan’s university that focused on the relationship between home and mobility. Beautiful paradoxes buoyed us all. All the experiments connected to the places cultural core. We stayed here for a long time.

House in Motion

Fondazione Prada

Last but not least OMAs new addition to Fondazione Prada. A white monolithic structure harmonising perfectly with the factory feeling of the area. Frightening, powerful and intellectual. There is so much more to be said and we will, like always, carry this experience forward in Quattroporte’s work and in my guidance to all those of you who want to create a more attractive, better and more beautiful world. On my part this means that I will return to Milan in a years time to experience that which I never get to experience here in Stockholm or in Sweden for that matter. Because, despite Sweden’s fantastic economy and moral world domination I feel we are dwarves in other areas. God, I long for a new Gunnar Asplund. In these times of meaningless start-ups and climate f**king anxiety we need something a bit more sustainable. And beautiful.

Fondazione Prada

Liknande inlägg

Många av mina starkaste upplevelser har jag fått i Milano. Som när jag åkte taxi med öppna fönster i juli och den varma sommarnatten som omslöt mig. Eldskriften vid Porta Romana upplyste mig att det var plus 31 grader ute. Jag kände mig obeskrivligt fri. I Milano är det möjligt. Så var det också för sexton år sedan när jag gick på Domus Academy. Mitt första möte med en stad som har en verklig kulturell kärna. Det visade man även 2018.

Jag har rest till Milanomässan sedan 2002 och jag har sett trenderna komma och gå. Från tidig 2000-talsoptimism med dess estetiska experiment – jag glömmer aldrig Driades utställning från mitt första besök – till den djupa ekonomiska kris som nästan dödade all magi. Design är ett starkt och sublimt uttryck för de kulturella och värderingsmässiga strömningar som vi ännu inte sett i mätningar och dataanalyser. Nationalism, postsekularisering och delningsekonomin pockade på vår uppmärksamhet i denna betydelsefulla årligt återkommande designhändelse tidigt. Jag såg och jag förstod och jag försökte också få andra att förstå. Oftast förstod ingen. Eller ville man helt enkelt inte förstå vad som höll på att hända? Vi är där nu. var det ingen som ville tro. Det här är världens största och mest respekterade designevent med hundratusentals människor och tusentals utställningar. Jämfört med svenska Almedalen är detta vackrare, smartare och långt mer provocerande. Som vanligt fanns det mycket att se.

Tre saker som jag såg som berörde mig lite mer:

Kontextdriven utveckling

Jag tror att kontexten blir allt viktigare. Sammanhanget för vårt varande. Livet vi för. Betydelsefulla utställningar i Milano i år var sällan enskilda föremål såsom stolar, soffor eller bord. Nej, det var snarare hela system som samspelar med omgivningen och platsens specifika förhållanden. Kontexten tydliggjordes i att design är kopplad till staden, arkitekturen och den lokala kulturen, på ett ofta intrikat sätt med hög integritet och utan inställsam generalism. Kanske lite som en fuga, där de enskilda och självständiga stämmorna tillsammans skapar en polyfon helhet.

Den kulturella kärnan

Breda visioner och goda föresatser om att skapa en bättre och mer hållbar värld saknades, till min stora glädje. Det finns inget som gör mig så trött som dessa allmänna värdegrundsuttalanden som avintellektualiserar och dödar allt som är av värde. Årets utställare uppmanar oss också att lämna diskussionen om modernitet och postmodernitet bakom oss, och menar att den debatten är såväl meningslös som fruktlös. Kanske är detta en spark i veka livet på arkitektur- och designteoretiker? En vink om att vi istället ska fokusera på vår kulturella kärna. En kärna hämtad ur det lokala, specifika och djupt förankrade i människa och plats. Hur många svenska företag har en kärna idag eller tillåter en dylik att utvecklas? Är nordisk design tillräckligt specifik i detta sammanhang? Kanske är det idé att ta vara på och utveckla vidare.

Staden som testbädd

Varför inte bara göra det? Sluta hindras av goda föresatser, visioner och värdeord och istället skrida till handling och faktiskt göra något. Våga. Kreativt. Innovativt. Många kreativa experiment integreras i staden i Milano detta år. Till synes utan vackra ledord. Resultatet får tala för sig själv. Det är dags även för oss här hemma att prata mindre och göra mer anser jag. Inte ytterligare en plan som läggs till handlingarna. Tack.

 

Tre bildexempel från årets Milanoresa:

Porta Nouva – Isola

Den nya delen av Porta Nouva som innehåller en större andel kommersiella fastigheter med kontor och butiker var mycket speciell. Det finns en magnetism på denna plats som är ojämförligt den största på en nyutvecklad plats som jag hittills har upplevt. Om Hammarby Sjöstad är Camilla Läckberg är detta Elena Ferrante eller för den delen Umberto Eco. Med ett barskt formspråk kontrasterar Isola mot Stefano Boeris nu världsberömda vertikala skogsbeklädda skyskrapor. Här testas nya idéer med gemensamt skapade parkytor och offentliga rum.

Porta Nouva – Isola

House in Motion

En utställning på Milanos universitet som fokuserade på relationen hem och mobilitet. Vackra paradoxer gjorde oss mycket upplyfta. Alla experiment kopplade till platsens kulturella kärna. Här stannade vi länge.

House in Motion

Fondazione Prada

Sist men inte minst OMAs nya tillbyggnad av Fondazione Prada. En vit monolitstruktur i bästa samspel med områdets fabrikskänsla. Skrämmande, mäktig och intellektuell. Det finns så mycket mer att berätta och vi kommer som vanligt ta med denna erfarenhet i Quattroportes arbete och min rådgivning till alla er som vill skapa en mer tilldragande, bättre och vackrare värld. För min del innebär det att jag kommer att återvända till Milano om ett år för att få uppleva det jag aldrig får uppleva här i Stockholm eller Sverige för den delen. För trots Sveriges fantastiska ekonomi och moraliska världsherravälde känns vi som dvärgar då det gäller andra områden. Gud, vad jag längtar efter en ny Gunnar Asplund. I dessa tider av meningslösa start-ups och klimatdjävlaångest behöver vi något litet mer hållbart. Och vackert.

Fondazione Prada

Liknande inlägg