Venedigbiennalen 2019

Design, Idioter, Muzak och Fult är fult

Världens äldsta konstbiennal finns i en stad som är svår att inte älska. Trots att gigantiska kryssningsfartyg med jämna mellanrum våldtar den gröna lagunen med erigerade stålskrov och skadliga svallvågor i släptåg. Vågor som slår sönder stadens tusenåriga pålverk till förmån för fotokåta båtresenärers bekvämlighet. På land saluför tingeltangelbutikerna pervertade versioner av platsens unika historia och turisternas rullväskor mördar lugnet i den annars så tysta staden. Feta, långväga besökare mumsar i sig flottig låtsaspizza och slurpar i sig den ena Aperolen efter den andra och skrockar idiotiskt efter att ha lyckats pruta till sig en absurd konstglasgitarr i Fendermodell.

Jag är självklart också en del av problemet. Med rullväska. Trots det beskrivna finns det ingen bättre plats att uppleva samtidskonst idag. För 15:e året i rad ”förpestar” Quattroporte denna, kanske den mest underbara platsen i världen, och kommer så göra tills den dag staden fått nog av kryssningsfartyg och de övertaliga mängder turister och går under i bästa Atlantisstil.

Den 58:e konstbiennalen i Venedig har fått namnet May You Live In Interesting Times och är är curerad av Ralph Rugoff, chef för Hayward Gallery i London. Han menar att vi lever i en utmanande tid i vilken konst bör användas som en metod för att avtäcka samtidens verkliga kärna. Idén är föga originell och representerar en pretentiös-slapp hållning som syftar till djup; men som istället tenderar bli en tämligen grund och kitschigt programmatisk plakatkonst.

Syftet med våra årliga besök på Venedigbiennalen är att bättre förstå de samhällsströmningar som ofta ger sig till känna i samtidskonsten. Bortom konstnärernas egen berättelse. Bortom kuratorns strävanden. Bortom intentionerna.

Även om vi tycker att May You Live In Interesting Times har låg verkshöjd och emellanåt är riktigt ful, så är den ändå relevant. Konsten visar oss här en framtid som vi kanske inte alls vill ha, det vill säga en slarvig, motbjudande och oestetisk framtid. Men vad kan den annars vara då världen, enligt många, står inför sin snara undergång? Anthroposcene, global klimatkris, migrationskris och post-sanning är bara exempel, så konsten kan knappast vara mer än ett snuskigt käril tyckts Rugoff mena.

Problemet uppstår när den vinkel curatorn ger konstnärerna att arbeta med, skapar en snäv ideologisk lins som försvårar och försämrar möjligheten till att skapa berättelsen bortom intentionerna. Rem Koolhaas var kurator för arkitekturbiennalen 2016 som kom att bli en dekonstruktionsfestival av stora mått och mördade effektivt all briljans. Årets biennal har tendenser till denna destruktiva överambition.

Designern skapar konst

En av de mest intressanta utställningarna vi besökte är inte en del av Biennalens ordinarie program och skapades inte av konstnärer utan endast av formgivare. Det var i det sagolikt vackra palatset Galleria Giorgio Franchetti alla Ca’d’Oro som 23 av vår tids mest betydande designers ställer ut stor konst. Där var till exempel marmorskapelser av Mathieu Lehanneur, skapelser som stiliserar havets vågor medelst marmorbord och låga kolonner i verket Ocean Memories, drömska Inside A Forest Cloud av Cacho Carbonaro och Virgil Abloh med Acqua Alta. Alla exempel på hur organisk design tas till en ny nivå och i skapandet av föremål som både känns urgamla och samtidigt profetiska. Verken tycks peka finger och säga att de är här för att stanna, medan du bara på besök. Det är nog sant. Jag tror att många av de objekt som ställdes ut i Ca’d’Oro kommer att få månghundraåriga liv. Kanske visar detta på hur gränsen mellan design och konst aldrig varit mindre och att nästa Jeff Koons eller Andy Warhol går att hitta bland morgondagens designers.

Idioten som den äkta människan

Irmgard Speck blev 104 år och under 97 år av dessa år ägnade sig hon åt att spinna vid sin spinnrock, tio till 12 timmar per dag. Helt ointresserad av omvärlden spann hon oförtruten över två världskrig 400 000 kilometer garn; mer än avståndet mellan jorden och månen. 

Den som vägrar att ge upp sin passion, sitt hantverk och sitt kall blir lätt omodern i en modernistisk kontext. En världsfrånvänd individ som inte vill följa trender betraktas som lätt som en idiot. Belgiska paviljongen och Mondo Cane visar ett antal av dessa överentusiastiska ”idioter”. De som inte fogar sig. Är sin egen. En människa som inte multitaskar, kan något från grunden och kanske blir en mästare. Någon som aldrig Googlat blir den äkta människan. Vi ser en verklighet bortom data, digitalisering och djup humanism skymtar. Vem vågar tänka längre än AI, smarta högtalare och big data? Eller kanske bara titta upp en kort sekund från sin Smartphone.

Muzak på modet

Musik har kanske aldrig värderats lägre än idag då allt är så tillgängligt; Mozart, Cardi B och Harry Brandelius. För en obefintlig peng. Musik används i år som gratis stämningshöjare i den samtida konsten på Venedigbiennalen. Vi kunde till exempel uppleva det i Australiens utställning Assembly. Idén var hyfsad men musiken var medioker.

Årets omtalade Guldlejon vanns av Litauens Sun&Beach. En performance-opera om den globala uppvärmningen. Snygg performance men någon musikalisk upplevelse var det knappast. Vidrig minimalism: Dm-C-dur i tjugo minuter är en förolämpning, möjligen undantaget för en tondöv och politiskt feg konstjury. Visst kan man hävda att ämnet är brännande och att musiken hämtat inspiration från traditionell folkmusik men det ursäktar inte ett dåligt Philip Glass plagiat. Eller lite grand som att plagiera Gyllene Tider. Vart har de musikaliska ambitionerna tagit vägen?

Till detta kommer alla filminstallationer som ska ackompanjeras av en låg pedalton ofta med ett G av någon anledning för att skapa skapa en hotfullt-mystisk stämning. Barnsligt. Musik håller på att utvecklas till meningslös Muzak, utan syfte och mening förutom i rollen som färgsattare och stämningsskapare. Muzaken är här för att stanna. Trist, för äkta kompositörer och musiker. Musiken förpassas till skamvrån.

Fult är inte det nya vackra

Det har hävdats att det vackra är rent subjektivt och påverkas av trender och kulturella konventioner. Vackert kan med andra ord vara fult och det omvända. På biennalen i år är det dock tydligt att det fula är fult och det vackra är vackert. Det vackra engagerar som i Tomàs Saracenos Aero(s)cene och Mathieu Lehanneur i Ocean Memories. Kanske kommer idén om det evigt vackra och generellt visuellt tilltalande bli allt viktigare och förknippas med det radikala och samtida. En motvikt till den samhällsanda där negativa nyheter och vår snara och förmodade undergång utvecklats till en självuppfyllande profetia.

Att lämna Venedig och biennalen är alltid förenad med en viss smärta. Nästan av existentiell karaktär. När vi ser Guidecca försvinna i fjärran kommer jag på mig att längta tillbaka igen. Kanske är jag en förhärdad missbrukare av konst men framförallt älskar jag den nu alltför påtagligt sjunkande staden.