Skulle Michelangelo ha arbetat i plast?

Får du också dåligt samvete då du går hem med en plastkasse eller slänger en plastförpackning i soporna. Då är du inte ensam. Hur blev det så?

Det går inte en dag utan att plastens skadliga återverkningar kommuniceras i medierna. Den finns där i en strandad vals mage, i onödiga förpackningar, i förbrukningsartiklar etc. Materialet som hyllades för sina magiska egenskaper på 50- och 60-talen utgör numer det yttersta beviset på en förkastlig och ohållbar konsumtion. Men tänk om plast istället kan vara något verkligt vackert och värdefullt? Det var utgångspunkten för PlasticScene – en utställning som hölls i smärtsamt coola Coal Drops Yard under London Design Festival i slutet av september 2018.

Allt fler anser att plast i designföremål borde förbjudas och förbuden finns redan för plastkassar, plastflaskor och sugrör av plast. Men detta är bara början. Normerna förändras och om 10 år kan plast vara borta till stora delar i ny design. Detta är det bärande paradigmet.

PlasticScene vill få oss att älska plast

PlasticScene vill istället ge oss ett alternativt synsätt där plasten kan vara en möjlighet att gestalta det nya. Med återvunnen plast visar Soft Baroque, James Shaw m fl på design av ett slag som utnyttjade materialets unika egenskaper. I gränslandet mellan konst och design fick vi uppleva alternativa former och nya typologier.

Driade med Tokyo Pop och Kartell utvecklade redan på slutet av 90-talet exklusiva plastmöbler. Hittills har dock dessa försök inte på ett genomgripande sätt lyckats höja platsens status. PlasticScene vill få oss att känslomässigt knyta an, ja t o m älska, design av plast.

För att lyckas med detta konststycke måste plast än en gång bli åtråvärt och sannolikt bli förknippat med ett högt kulturellt kapital.

Plast och kulturellt kapital

Om vi föreställer oss en modell där vi kan dela upp företeelser längs två dimensioner.

Den första skiljer litet från stort kulturellt kapital. Pierre Bourdieu skrev mycket om denna distinktion. Han visade att samtida konst eller en väl vald litografi i hemmet signalerade högt kulturellt kapital. Däremot uppfattades en inramad reproduktion av Rembrandt som det motsatta. Kulturellt kapital förutsätter inte ekonomiskt kapital eller vice versa. Man kan alltså vara rik och ha dålig smak enligt Bourdieu.

Den andra dimensionen kan vi kalla för det efemära och det beständiga. Här skiljer vi mellan det flyktiga som snabbt försvinner fysiskt och t o m helt glömmer bort. Det beständiga däremot upplöses vare sig fysiskt eller mentalt.

Så länge plast har litet kulturellt kapital har det en mycket liten möjlighet att återfå något av sin forna glans. Eller för den delen bli älskat.Utmaningen blir att förflytta plastföremål högre upp i modellen, gärna till det övre högra hörnet. En medveten strategi där hantverk, design och konst samspelar och utvecklar nya former av plast. Plasten måste bli mer tydligt närvarande inom Det ändliga och Det eviga.

Plasten 2030

I en trendanalys där vi använder Q-Ball kan vi tydligt se att designföretag och designinnovatörer så som Soft Baroque kommer ha stor potential att lyckas under de kommande 5-10 åren. Detta antyder att plast kommer att fortsatt vara ett viktigt material inom design. Däremot kommer plasten inom kategorierna Det obetydliga och Vardagsting att minska. Vi ser också att plast och 3D kommer kunna vara en stark kombination för framtidens skapande människa. Michelangelo hade definitivt använt sig av plast om han varit verksam år 2030.

PlasticScene var producerad av John Shaw och Laura Houseley i en av de omsorgsfullt uppdaterade gasklockorna i Coal Drop Yards mellan 15-23 september 2018.