Uppståndelse

¨

Kring påsk är det nästan omöjligt att inte börja tänka på liv och död. Inte bara som teologi, utan som idé: tänk om döden inte är slutpunkten. Inte en punkt. Kanske inte ens ett streck.

Uppståndelsen är kristendomens stora berättelse, men själva föreställningen är äldre än kyrkklockorna. Orfismen var där långt före, med sina myter om nedstigning och återkomst. Och jag misstänker att vi burit den tanken lika länge som vi varit tänkande varelser: drömmen om att barriären kan brytas. Att något kan komma tillbaka.

Det är också därför uppståndelsen fortsätter att prägla vår samtid, långt utanför religionen. Den dyker upp som löfte och hot i kultur, teknik och politik. Vi återvänder ständigt till samma fantasi: att gränsen mellan liv och död inte är en mur, utan en hinna.

På gränsen

Bill Viola, videokonstens stora mystiker, gjorde ett helt konstnärskap av just den hinnan. Jag glömmer fortfarande inte hur det kändes att se An Ocean Without a Shore på Venedigbiennalen 2007.

An Ocean Without a Shore (Bill Viola, Venedigbiennalen 2007) Foto: Peter Majanen

Först anade man människorna bara som skuggor bakom en kaskad av vatten. Otydliga. Avlägsna. Som om de stod på andra sidan en vägg av tid. Men när någon trängde igenom vattenridån blev hon plötsligt skarp, kroppslig, närvarande. Och det märkliga var blicken: de såg förvånade ut, nästan som om vi var spökena. Efter en kort stund vände de om, klev tillbaka och löstes åter upp till konturer.

En vacker, nästan obehagligt enkel metafor: skillnaden mellan liv och död som ett transparent lager. Inte ett lås. Inte en port. En hinna.

Och då kommer den där frågan som alltid ligger och väntar: vad skulle hända om hinnan försvann? Om döden inte längre fanns som slutgiltig gräns.

Vi tenderar att tänka att ett sådant scenario vore himmel. Men det kan lika gärna bli ett helvete. En ny verklighet där allt går att återställa, där ingenting får vila, där inget avslut blir giltigt. Karl Ove Knausgård leker med den tanken med ovanlig intensitet i sin senaste bok Jeg var lenge død.

Marina Abramović uttrycker en annan variant av samma sanning i videoverket Seven Deaths: You die many times in our life. But still you continue living. Vi dör i versioner. I roller. I relationer. I självbilder. Och ändå fortsätter vi. I verket “dör” Abramović sju gånger, varje död gestaltad genom operaarior med fatala slut. Det blir brutalt, vackert och märkligt konkret: döden som återkommande språk, snarare än en enda händelse.

Återkomsten

Och så finns uppståndelsen i politiken. I sin minst existentiella form, men ibland desto mer avslöjande. Den senaste veckan har bjudit på en hel liten påskpjäs: Simona Mohamsson och Liberalerna, Birgitta Ohlssons återkomst, Lars Leijonborgs comeback.

Det är inte uppståndelse på Bill Viola-nivå, men det är ändå samma mekanik. Vi älskar återkomsten. Vi är besatta av comebacks. Som om själva tillbaka-gesten i sig vore ett bevis på betydelse.

När jag mäter det positiva genomslaget i Q-Ball syns en tydlig uppgång för alla fyra liberala politiker, om än på olika nivåer. Det går att kalla det uppståndelse: en kurva som reser sig, ett namn som får syre, ett eko som plötsligt hörs igen.

Men här blir det intressant: det verkar också som om det positiva genomslaget snabbt sjunker tillbaka mot tidigare, lägre nivåer. Med andra ord: uppståndelsen kan vara verklig, men den kan också vara tillfällig. I politikens logik blir återkomsten ofta en nyhet innan den blir en verklighet.

Mirakel

Och någonstans där, mellan kulturens stora frågor och politikens små mirakel, finns min egen variant. Jag har upplevt något av en uppståndelse jag också, även om den är mindre dramatisk än Mohamssons eller Liberalernas.

Kanske är det den mest användbara lärdomen av dem alla: att uppståndelse sällan är ett enda mirakel. Ofta är den ett arbete. En serie återkomster. En kamp mot att bli otydlig igen.