Trendlaboratorium

Den fasansfulla upptäckten

Trendhypotes: ANALOGA RELATIONER

Näst sista fredagen i augusti händer det. Jag befinner mig ensam på ett torg någonstans i centrala Stockholm och klockan har ännu inte slagit tolv. Sommaren som aldrig infriade sina löften om stjärnklara nätter och brunbrända nyckelben lider obarmhärtigt mot sitt slut. Mörkret sänker sig och jag faller. Ramlar i backen. Svimmar. Kysser kullerstenen med mina bara läppar. Jag vaknar och ser mig omkring. Omtöcknad. Illamående. Yr naturligtvis. Taxibilar passerar. Glättiga ungdomar fnittrar förbi. Medelålders par strosar medvetet omedvetna glada gatan fram. Erbjuder mig ingenting annat än ett dussin hålögda blickar. Subtila ordlösa frågor och ogrundade antaganden; är hon full? har hon däckat? Det är ingen fara! Någon annan hjälper henne säkert!  Darrhänt famlar jag efter min telefon och får fram numret till en ytlig bekant som jag vet finns i närheten. Hon kommer rusande. Kramar om mig. Undrar om jag har slagit i huvudet. Förser mig med vatten och trollar fram en taxi. Slutet gott, allting gott.

Eller? Självaste svimningen kom jag över fort – en god natts sömn och en vällagad måltid och jag var som ny igen- men jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur fullvuxna människor oberörda kan passera någon som ligger halvt medvetslös på backen. Extra intressant, och än mer skrämmande, blir det om man betänker del 1 i detta experiment där vi kunde konstatera att många av oss önskar, vill ha och kanske förväntar oss ungefär samma sak- att få vara nära en annan människa. Villkorslöst får med ens en ny innebörd. Ta emot utan att ge. Få utan att erbjuda någonting tillbaka. Skevt.

(FOTNOT: Till saken hör att jag inte hade konsumerat någon som helst alkohol. Jag hade ätit dåligt, sovit dåligt och jobbat mycket. Dessutom lider jag av ett löjligt lågt blodtryck)

Tre små apor i storstadsdjungeln

Trendhypotes: ANALOGA RELATIONER

Måndag förmiddag. Människor som surrar, springer på, springer om. Centralen i Stockholm liksom kryllar av dem. Människorna. Någon ska hit, den andra dit. Samtliga med siktet inställt på något fjärran, något som inte finns just precis nu. Där står vi. Med hjärtat fullt av guld. Med en utmaning och en anledning till varför vi inte rör oss likt de andra.

Vi är där för att undersöka vad som egentligen händer om någon, i det här fallet vi, korsar deras väg. Ställer oss bredvid och undrar om vi på något vis kan underlätta deras vardag, göra deras nu till det bättre, kanske ge dem något att prata om, sedan. Vi är där med hjälpande händer och goda avsikter, frågan är hur våra ambitioner kommer att tas emot?

Minuterna tickar på, i takt med stapplande Converse och hörlurar med musik. En, två, tjugo, femtio. Antalet passerande blir bara fler. Få går att kontakta. Det är som vore de där, men ändå inte. Verkar på samma jord, men inte i samma värld. Någon behöver hjälp och tackar artigt, utan att fråga vad den kan göra tillbaka. Snabba steg. En annan får gå före i kön, likt en tredje och fjärde. Det tas emot med misstänksamma ögon och tvekan. Varsågod, du får platsen före mig. Med en viss smak av motvilja uppskattas ändå gesten som belönas med ett mummel som någonstans låter som ett tack. Men blicken, den uteblir. Efter en kopp kaffe och två avgångar mot Södertälje känner vi båda något oklart, dunkelt inom oss. Något som kramar hjärtat. En tanke: ser människan inte sin nästa? Och eftersom den insikten kommer först när vi höjer våra blickar och stannar upp, betyder det att vi är precis likadana?

Vi betalar för kaffet och passar på att betala för nästa, hen som ännu inte varit där, främlingen. Baristan ser ut som ett frågetecken men drar på läpparna när hen hajar gesten. Det känns lite bättre, personen som kommer efter kommer säkerligen att bli glad. Vi ser på varandra, försöker synkronisera våra inre. Vi tänker högt när vi med sänkta huvuden konstaterar att människor i hemlighet önskar sig något mer än det de får. I hemlighet vill de att en främling ska göra något för dem, underlätta deras dag. Och samtidigt, när vi väl står här, beredda att tillgodose det där halvt dolda, finns där ingen som ser att vi finns. För dem. Och visst är det underligt att den som säkerligen blev gladast av att en främling ställde upp är den som fick sitt kaffe betalt av en anonym människa?

Trapporna ner till gröna linjen. Fortfarande få som ser någon annan. Alla har sitt. Den hårda bänken i väntan på tåget känns mjukare än de insikter vårt tidigare så hoppfulla experiment har gett oss. Samtalet trevar sig framåt och vi summerar att det kändes olustigt att stå där. Att söka människors blickar, att bjuda in till att underlätta deras dag. I roten av själen kändes det som om människorna på stationen gick förbi varandra, utan att lägga märke till att någon annan var där. Så nära, men ändå så långt bort. På olika frekvens. Situationen fick det att kännas olustigt i kroppen, som om man gjorde något fel när man bara ville väl. Att hjälpa, att underlätta, att finnas där med en extra hand eller en axel om så vore. Varför? Är det människans sätt för att klara sin vardag, kunna hålla sitt tempo. Kämpa på.

Mitt i den där överlevnaden och strävandet framåt, händer något. Något går förlorat. När vi varken ser, hör eller lyssnar blir vi likt de tre taoistiska aporna (speak no evil, see no evil, hear no evil) i storstadsdjungeln, som utan en medmänniska försöker stå på egna ben. Som i det tysta önskar att någon gjorde för dem, vad de själva varken tillåter ske eller lyfter blicken tillräckligt mycket för att se.

Är vi blinda inför andras försök att få vår uppmärksamhet?

QPs inbitna labbråttor fortsätter att undra och förundras.

Konversationen

Trendhypotes: ANALOGA RELATIONER

Onsdag eftermiddag. Det kurrar i magen efter en lång och tämligen inspirerande arbetsdag. Vi besöker därför glada i hågen veganrestaurangen Chutney på pojkgubbiga/flicktantiga hipstertäta skäggsöder. Efter mycket om och men tilldelas vi sittplatser vid ett stimmigt långbord.

Där. Över den höstsprakande rotfruktsgrytangrytan, de libanesiska kikärtsbiffarna och den skimrande rosa rödbetsåsen händer något. En amerikansk främling inleder en konversation. Han pratar med oss. Vi som är två. Han som är en. Ensam. Nyinflyttad. Diskuterar, raljerar och fascineras. Avhandlar allt från politik, religion och arbete, till familjeförhållanden, sexuell läggning och språkkunskaper. Skrattar. Mest hela tiden.

En ambivalent värme sprider sig. Glädjen över att prata med någon. Om allt, precis vad som faller en in. Sorgen över vi så sällan, aldrig, gör det. Pratar om allt, precis vad som faller en in.
En påminnelse om hur vi lever i samma fysiska värld, men verkar och existerar i en annan. Den egna, slutna, hemliga och dolda.

Han lämnar oss.
Utan nummer. Information om vem han är.
Vi var dom.
Fast i en berättelse. En fantasi.
Om vad som blev, och vad som aldrig kommer att bli.

Kontentan (eller om den om omöjliga ekvationen)

Trendhypotes: ANALOGA RELATIONER

Efter ett par månader av intensivt experimenterande var det då dags att knyta ihop denna spretande analoga relationssäck. Vi har skrattat, gråtit, grubblat och kontemplerat. Slitit oss i håret och torkat tårar mot smutsiga labbrocksärmar. De kala fläckarna på hjässan har blivit fler och hjärtats alla mörklagda slottsrum exponerats. Uppdagats. Vi har fått uppleva ett antal lika brutala som berikande uppvaknanden och har konfronterats med människans lika passiva som tudelade längtan efter kärlek och omtanke. Att få vara nära, utan att behöva vara nära. Att låta det hemliga, förbli en hemlighet.

Samtidigt verkar det som om att det som engagerar, involverar och fascinerar, liksom berör oss på djupet i vår ständigt uppkopplade (bortkopplade?) virtuella ”icke värld”, är verkligheten själv; vad vi har omkring oss hela tiden. Det råa, ”äkta”.

Livet.

Ändå fortsätter vi att fly. Alltid på väg. Resan är konstant – in i andra världar, halvdana relationer, sociala spel, statusuppdateringar, fejkiga kamerafilter. Vi är inte beredda. Redo. Att släppa vad vi har. För att hjälpa, erbjuda andra, det vi så innerligt önskar oss. Rädslan så kompakt, omöjlig att penetrera. Vår egen sårbarhet ter sig plötsligt som det mest dyrköpta vi har. Priceless.

–

Och vad händer nu? Planeringen är i full gång och nästa experiment kommer att bli stort… Håll utkik!