Venedig 2016

Svenska

15th International Architecture Exhibition

REPORTING FROM THE FRONT

2016 års Venedigbiennal använder arkitekturen för rapportera från fronten. Kurator Alejandro Aravena har försökt hitta svar på vår tids stora frågor om migration, ojämlikhet och bostadsbrist. Den här typen av världsförbättringsiver kan ofta bli grandios och generell. Inte sällan slår det över och blir ren humor då en ”starchitect” vips löser alla globala problem med ett nytt hus. Av detta såg vi mycket litet detta år. Det var snarare en lågmäld humanism och positiv upptäckarlusta som exponerades. Ganska otippat. Om detta verkligen visar på vägar mot framtiden återstår att se. Har Aravena rätt så borde det dystopiska stämningsläget och händelseutvecklingen i världen snart brytas. Nyckelordet i utställningen är meningsfullhet. Hur den kan skapas, vad den betyder och hur den ser ut.

Det meningsfulla samhället

I den oändligt vackra utställningen Losing Myself visar Niall McLaughlin och Yeoryia Manolopoulou att det går att skapa något meningsfullt för människor som gradvis tappar sig själv. Genom att designa en byggnad för människor med Alzheimers vill de visualisera hur ett värdigt liv kan levas även då vädersträcken, i går/i dag och det egna jaget tappat sin betydelse. Den process som uppvisas är knappast fördyrande. Bara mycket respektfull; motsatsen till mycket av svensk åldrings- och demensvård. Utställningen presenterades i den irländska paviljongen.

För att nå något bättre och mer meningsfullt vill en del människor byta liv. Det kan vara en religös festival, ett Burning Man eller bara en resa utan returbiljett. Nya strukturer behövs för att möta denna växande trend av folkvandringar. Rahul Mehrotra och Felipe Vera  menar att det vi behöver är en flyktig stadsmässighet, en så kallad ephemeral urbanism, som fungerar som tillfälliga platser med hög livskvalitet. Trion menar att det permanenta nuförtiden överdrivs i stadsutvecklingsprocessen. Tanken på flyktig stadsutveckling kan te sig skrämmande för vän av ordning, vilket vi ser inte minst i diskussionen om modulhusens vara eller icke vara. Jag tror att människan, i ett alltmer nomadiskt samhälle, måste inse att det flyktiga kan vara väl så vackert och meningsfullt som något som varar i 1000 år. 

Norman Foster och deras Droneport har blivit livligt diskuterad. I enkel design ger de människan möjlighet att snabbt etablera infrastruktur på platser där det är brist på allt. Genom småskalighet, smart användning av ny teknologi på den lokala kulturens villkor, kan livskvaliteten förbättras, vilket kan ge större framtidstro där det idag bara finns umbäranden.

Italien har utvecklat en delvis ny process för stadsutveckling. Taking Care - Designing for the Common Good är grundfilosofin för denna nya process. Det som är mest relevant är att Italien visar på att det går genomföra projekt som baseras på detta nya tänkande. Utställningen presenterar ett stort antal exempel hur de har fört samman gammal jordbrukskultur och praktiker med 00-istgenerationen förväntningar. Ett bevis på att det går att skapa ny meningsfullhet även i automatiseringens och digitaliseringen tidevarv.

Vi måste inse att världen ständigt förändras. Att föränderligheten är ett normalt tillstånd. Den efterkrigsperiod vi trott vara beständig uppenbarar sig alltmer vara blott en parentes. Världen är stor och vi människor är många. Godheten och humanismen är större än alla ISIS och det vill Aravena visa oss. Han ger oss små, tillfälliga och begränsade lösningar på världsproblemen. Tillsammans kan vi fixa det menar han. Och jag svarar: "Ja, varför inte?"

Quattroporte kommer fortsätta att jobba med att förstå vad det meningsfulla samhället och den meningsfulla ekonomin kommer att innebära för samhällsutvecklingen i stort och i detalj. Nu och i framtiden.

Peter Majanen

(Founder & CEO, Quattroporte Konsult)

Quattroporte Konsult AB | Repslagargatan 17B | 118 46 Stockholm | E-post: info@quattroporte.se | Telefon: 0735-430 030

Copyright © Quattroporte. Powered by Internetlabbet. Design by Formlig Design.